I den här artikeln kommer vi att på djupet utforska ämnet Roadracing-VM 1953, som har väckt stort intresse och kontroverser de senaste åren. Sedan dess uppkomst har Roadracing-VM 1953 fångat uppmärksamheten hos människor från olika områden, genererat passionerade debatter och motstridiga åsikter. Genom denna analys syftar vi till att i detalj granska de olika aspekterna kring Roadracing-VM 1953, i syfte att belysa dess betydelse, implikationer och möjliga framtida utvecklingar. Med ett multidisciplinärt förhållningssätt kommer vi att ta upp både dess historiska, kulturella, sociala och vetenskapliga dimensioner, såväl som de olika perspektiv som finns på frågan, i ett försök att ge en heltäckande och berikande vision av Roadracing-VM 1953.
NSU Rennmax, Werner Haas mästarcykel i 250cc.
Världsmästerskapen i Roadracing 1953 arrangerades av F.I.M. Säsongen bestod av nio Grand Prix i fem klasser: 500cc, 350cc, 250cc, 125cc och Sidvagnar 500cc. Den inleddes 12 juni med Tourist Trophy på Isle of Man och avslutades med Spaniens Grand Prix den 4 oktober.
Britten Geoff Duke, världsmästare 1951, hade skrivit på för Gilera och blev åter världsmästare i 500-klassen efter fyra Grand Prix-segrar och en andraplats. Duke var regerande mästare i 350-klassen, men körde inte klassen 1953. Ny världsmästare blev hans landsman Fergus Anderson på Moto Guzzi. De två mindre klasserna, 250 och 125, blev en triumf för tyska NSU. Deras fabriksförare Werner Haas vann bägge klasserna. I 250 före team-kamraten Reg Armstrong.
† Västtysklands Grand Prix bojkottades av samtliga toppförare på grund av brister i säkerheten. Tävlingen räknades inte till världsmästerskapet.
Poängräkning
De sex främsta i varje race fick poäng enligt tabellen nedan. De fyra bästa resultaten räknades i mästerskapen för 125cc, 250cc och sidvagnarna, de fem bästa resultaten räknades för 350cc och 500cc.