I dagens artikel ska vi fördjupa oss i den spännande världen av Sjätte minröjningsavdelningen. Från dess ursprung till dess relevans idag kommer vi att utforska alla aspekter relaterade till Sjätte minröjningsavdelningen för att förstå dess betydelse och hur det har påverkat olika områden. Under hela denna text kommer vi att analysera dess olika aspekter, gå igenom dess historiska implikationer, dess inflytande på det nuvarande samhället och dess framtidsperspektiv. Sjätte minröjningsavdelningen är ett spännande ämne som förtjänar att utforskas på djupet, och i den här artikeln syftar vi till att fördjupa oss i alla relevanta aspekter för att erbjuda en komplett och berikande vision av Sjätte minröjningsavdelningen.
Sjätte minröjningsavdelningen (6. mröjA) | |
![]() Vapen för Sjätte minkrigsavdelningen tolkat efter dess blasonering. | |
Information | |
---|---|
Officiellt namn | Sjätte minröjningsavdelningen |
Datum | 1959–1993 |
Land | Sverige |
Försvarsgren | Marinen |
Typ | Fartygsförband |
Roll | Krigs- och utbildningsförband |
Del av | Kustflottan |
Föregångare | Göteborgseskadern |
Efterföljare | 2. minkrigsavdelningen |
Storlek | Eskader |
Högkvarter | Munkedalsbergen |
Förläggningsort | Munkedal, Skredsvik |
Valspråk | Prudentia et constantia ("Förstånd och uthållighet") |
Tjänstetecken | |
Sveriges örlogsflagga | ![]() |
Sjätte minröjningsavdelningen (6. mröjA) eller 6. minröjningsavdelningen, var en minröjningsavdelning inom svenska marinen som verkade i olika former åren 1959–1993. Förbandsledningen var förlagd i Munkedalsbergen i Munkedal.[1][2]
Sjätte minröjningsavdelningen bildades 1959 och övertog i fredsorganisationen den roll som den avvecklade Göteborgseskadern hade haft.[3] Sjätte minröjningsavdelningen kom att vara förlagd till Munkedalsbergen i Munkedal och till Gullmarsbasen i Skredsvik.[1] Under sommaren 1993 började Kustflottans minfartyg och minröjningsförband sammanföras till ett nytt förband,[4] vilket från den 1 juli 1994 blev 2. minkrigsavdelningen, vilken hade sin hemmabas i Gullmarsbasen och Musköbasen.
Under minröjningsavdelningens första år bestod förbandet av stab i Munkedal.[5]
Under 1971 bestod Sjätte minröjningsavdelningen av nedan flottiljer och fartyg och med HMS Utö (M56) som stabsfartyg.[6]
Under 1970-talet infördes valspråket Prudentia et constantia ("Förstånd och uthållighet") för 6. minröjningsavdelningen. I vår tid så förs valspråket vidare av 42. minröjningsdivisionen vid Fjärde sjöstridsflottiljen.[7]
Förbandschefen titulerades avdelningschef och hade tjänstegraden kommendör.
|
|
|