I den här artikeln kommer vi att ta upp Emmanuelle Charpentier, ett ämne som just nu har rönt stort intresse. Emmanuelle Charpentier är ett ämne som har genererat debatter och diskussioner inom olika områden, oavsett om det är inom politik, samhälle, vetenskap eller kultur. Emmanuelle Charpentier har länge varit föremål för studier och forskning, och dess relevans fortsätter att öka idag. I den här artikeln kommer vi att utforska olika aspekter relaterade till Emmanuelle Charpentier, och analysera dess inverkan och relevans i dagens samhälle.
Emmanuelle Charpentier ![]() | |
![]() Emmanuelle Charpentier, 2015. | |
Född | 11 december 1968 (56 år) Juvisy-sur-Orge, Frankrike |
---|---|
Medborgare i | Frankrike |
Utbildad vid | Université Pierre-et-Marie-Curie, doktorsexamen, Institut Pasteur, doktorsexamen, ![]() |
Sysselsättning | Mikrobiolog, genetiker, immunolog, universitetslärare, biokemist, forskare |
Arbetsgivare | Hannovers medicinska högskola Wiens universitet Max Planck Institute for Infection Biology Umeå universitet Max Planck Unit for the Science of Pathogens (2018–) |
Utmärkelser | |
Se lista | |
Webbplats | länk |
Redigera Wikidata |
Emmanuelle Marie Charpentier, född 11 december 1968 i Juvisy-sur-Orge i Essonne i Frankrike, är en fransk forskare inom mikrobiologi och biokemi. Charpentier tilldelades 2020 nobelpriset i kemi tillsammans med Jennifer Doudna.
Emmanuelle Charpentier studerade biokemi, mikrobiologi och genetik vid Pierre och Marie Curie-universitetet i Paris, och doktorerade 1995 med forskning hon bedrivit vid Pasteurinstitutet. Efter disputationen var hon verksam vid flera universitet och sjukhus i USA, bland andra Rockefeller University, New York University Langone Medical Center, Skirball Institute of Biomolecular Medicine (alla i New York) och St Jude Children’s Research Hospital in Memphis, Tennessee.
År 2002 återvände hon till Europa, till Max F Perutz-laboratoriet och Medicinska universitet vid Wiens universitet, där hon startade sin egen forskargrupp och blev docent i mikrobiologi 2006. Hon rekryterades till Umeå universitet, där hon från 2008 ledde en självständig forskargrupp vid The Laboratory for Molecular Infection Medicine Sweden (MIMS) och åren 2014–2017 var gästprofessor vid Umeå Centre for Microbial Research (UCMR).
Från 2013 till 2015 var Charpentier professor vid Hannover Medical School i Tyskland, där hon 2014 utsågs till Alexander von Humboldt-professor. Hon var samtidigt föreståndare för forskningsavdelningen Regulation in Infection Biology vid Helmholtz Centre for Infection Research i Braunschweig.
Sedan 1 oktober 2015 är hon vetenskaplig medlem i tyska Max Planck-sällskapet, samt föreståndare för en forskningsavdelning vid Max Planck Institute for Infection Biology i Berlin. Sedan 2016 är hon associerad hedersprofessor vid Humboldt-Universität zu Berlin. Sedan 2018 är hon grundare av och föreståndare för det fristående institutet Max Planck Unit for the Science of Pathogens inom Max Planck-sällskapet. En ny donation från Kempestiftelserna och Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse gjorde det möjligt för Umeå universitet att tilldela Emmanuelle Charpenter EC Jubileumspris 2015 vilket genom The MIMS Excellence by Choice Programme ger henne möjlighet att erbjuda fler unga forskare plats som postdoktorer i forskargrupper inom MIMS.
Emmanuelle Charpentier är en ledande och innovativ forskare om reglering av mekanismer som styr infektions-processer och immunitet av sjukdomsframkallande bakterier. Hennes forskning fokuserar på molekylärbiologisk forskning om infektionssjukdomar och genreglering med hjälp av (bakteriell) ribonukleinsyra (RNA). Charpentier forskar kring patogena bakteriers förmåga att försvara sig mot främmande DNA, som invaderar bakteriecellen t.ex. genom bakteriofagers aktivitet. Det var under sin tid som gruppledare vid MIMS i Umeå som Charpentier – delvis i ett forskningssamarbete med Jennifer Doudna vid University of California i Berkeley, USA – upptäckte mekanismerna bakom CRISPR/Cas9-systemet, vilket ledde till utvecklingen av ett verktyg – ofta kallad "genteknisk sax" – som ger forskare möjlighet att redigera och ändra organismers DNA.
I april 2016 publicerade Charpentier tillsammans med fyra kolleger vid Max Planck-institutet – varav två, Anaïs Le Rhun och Ines Fonfara, även var knutna till MIMS i Umeå – nya upptäckter om ett annat enzym, Cpf1, som kan editera arvsmassa både i DNA och RNA utan hjälp av andra enzymer.
|
|