Närkingska
I den här artikeln kommer vi att utforska ämnet Närkingska, som har väckt stort intresse de senaste åren. Närkingska är ett ämne som har väckt ett brett spektrum av åsikter och diskussioner inom olika områden, från akademin till allmänheten. I den här artikeln kommer vi att analysera de olika aspekterna relaterade till Närkingska, från dess ursprung till dess inflytande på det nuvarande samhället. Vi kommer också att undersöka de olika perspektiv och tillvägagångssätt som har antagits för att ta itu med denna fråga, såväl som deras inverkan i olika sammanhang. Genom en omfattande och objektiv analys försöker vi belysa Närkingska och ge en helhetssyn som möjliggör en bättre förståelse av dess betydelse och relevans idag.
Närkingska är ett samlingsnamn på de svenska dialekter som talas i Närke, både de gamla genuina dialekterna och det regionala riksspråk som talas där i dag. Dialekterna hör till den grupp av svenska dialekter som kallas mellansvenska mål, vilket är ett övergångsområde mellan sveamål och götamål.
Kännetecken
De närkingska dialekterna har anknytningar söderut till Östergötland, och norrut till framför allt västra Södermanland. Exempel på drag som är gemensamma för de mellansvenska målen är genomgående tungspets-r och förekomsten av "tjockt l". Ett annat gemensamt drag bortfall av slutljudande kort n, i ord som Kerstin > Kersti och i min, sin, din och en framför feminina ord (t.ex. min ko > mi ko). Andra mellansvenska drag är bortfall av -d efter vokal i slutet av ord och bortfall av -t i supinumformer av verb (hittat > hitta).
Särdrag som är specifika för Närke är bland annat det uttal av i och y som brukar kallas Viby-i. Fenomenet har fått sitt namn efter Viby socken i Närke, och innebär att vokalerna i och y samt i viss mån även e får ett slutet, dovt surrande uttal. Ljudet återfinns på Närkeslätten och i gränstrakterna mot Östergötland, där uttalet också förekommer. I östra delarna av landskapet övergår gammalt kort o i ord som folk och sova till ett mellanting mellan ö och ä, skrivet som ô. I områden nära Hjälmaren ligger uttalet närmare ä. I de västra och norra delarna av landskapet övergår o till ett uttal mellan ö och å.
I formläran har Närke -a i slutet av feminina ord i bestämd form plural (boka, 'bok') samt i slutet av neutrumord som hus (husa). När det gäller substantivböjningen av ord som i standardspråket har pluraländelsen -ar har Närkemålen ändelser på -ar eller -a i bestämd form pluralis, t.ex. hästa(r) ('hästarna'). Slutvokalens uttal är ett långt, mörkt a-ljud, vilket även gäller bestämd feminin artikel i singularis.
Exempel på ord och uttryck
Referenser
Noter
- ^ Pettersson, Gertrud (2005). Svenska språket under sjuhundra år: en historia om svenskan och dess utforskande (2., uppl.). Lund: Studentlitteratur. sid. 229. ISBN 91-44-03911-5
- ^ Pamp 1978, s. 93.
- ^ Närke i Nationalencyklopedins (1994).
- ^ Pamp 1978, s. 94.
- ^ ”Närkingska”. blogg.se. http://sanondra.blogg.se/2009/october/narkingska.html. Läst 21 november 2014.
Källor
- Pamp, Bengt (1978). Svenska dialekter. Natur och kultur-serien, 99-0132198-0 ; 11. Stockholm: Natur o. kultur. ISBN 91-27-00344-2
Externa länkar
- Inspelning av en manlig talare från Lillkyrka född 1900 från Institutet för språk och folkminnen
| |||||||||||||||||||||||||||||
