Dalsländska
Utseende flytta till sidofältet döljDalsländska eller dalbomål är ett samlingsnamn på de svenska dialekter som talas i Dalsland, både de traditionella folkmålen och de lokala varianterna av standardspråket. Dialekterna har stått under påverkan från tre olika håll: västerifrån från norskt område, från värmländska dialekter i norr och från dialekterna i Västergötland i söder. Dalsländskan räknas till götamålen, även om det finns tydliga influenser från andra dialektområden. Landskapet genomkorsas av flera dialektala skiljelinjer, både mellan söder och norr och mellan öster och väster.
Kännetecken
Dalsland gränsar till Norge och dialekterna har vissa drag gemensamma med norska och nordbohuslänska mål, t.ex. att o blir u i ord med lång vokal som bu ('bo' och 'bod') och bru ('bro'). Detta u-uttal var tidigare vanligt i hela landskapet, men förekommer idag endast i genuina dialekter i väster. Ett särskiljande drag mellan norska och östnordiska språk som danska och svenska är att gammalt kort e i ord som avslutas med -a har brutits till jä. I väster, liksom i delar av Dalsland och Bohuslän, kvarstår detta vokalljud ofta som ä, t.ex. i stäla (sv. 'stjäla') och stärtt ('stjärt'). Ett annat västligt drag är assimilationerna mp > pp, nt > tt, nk > ck i ord som sopp ('svamp'), bratt ('brant') och säcka ('sjunka'). I Dalsland saknas däremot de bevarade diftonger som förekommer på norska sidan av gränsen. Liksom i både västgötamål och norska mål har ä utvecklats till a framför r+ytterligare konsonant. Det heter till exempel jarv ('djärv') och varre ('värre') Kombinationen ju kan på samma sätt som i söder och väster utvecklas till y i vissa fall, t.ex. i ord som lyga ('ljuga') och sy ('sjuda').
Ett tydligt drag som kommer söderifrån är att avslutande t kvarstår i bestämd form singularis, i ord som huset (fsv. husit) och barnet (fsv. barnit). Längre norrut faller emellertid detta t bort, och uttalet blir liksom i Norge och övriga Mellansverige huse och barne. Samma princip gäller avslutande t i supinumformer av verb som supit och kastat. Kontakten med Värmland i norr visar sig bland annat att verbens infinitivformer slutar på -e som i kaste ('kasta') och ligge ('ligga').
Särdrag hos de dalsländska dialekterna är t.ex. böjningen av feminina substantiv som bok, som blir bökene i västra delarna och böckera i öster (jfr. 'böckerna'). Maskulina substantiv som häst böjs hästane i bestämd form pluralis. Dalsländskan använder a och e som fog i sammansättningar, t.ex. väggalus ('vägglus') och ålesjinn ('ålskinn').
Referenser
Noter
- ^ Pamp 1978, s. 85.
- ^ Pettersson, Gertrud (2005). Svenska språket under sjuhundra år: en historia om svenskan och dess utforskande (2., uppl.). Lund: Studentlitteratur. sid. 227. ISBN 91-44-03911-5
- ^ Dalsland i Nationalencyklopedins (1990).
- ^ Närke i Nationalencyklopedins (1994).
- ^ Pamp 1978, s. 81.
Källor
- Pamp, Bengt (1978). Svenska dialekter. Natur och kultur-serien, 99-0132198-0 ; 11. Stockholm: Natur o. kultur. ISBN 91-27-00344-2
Externa länkar
- Inspelning av en 75-årig kvinna från Frändefors född 1900 från Institutet för språk och folkminnen
| |||||||||||||||||||||||||||||
