Götamål
I dagens artikel ska vi ta upp ämnet Götamål, en fråga som har skapat intresse och debatt inom olika områden. Götamål är ett ämne som inte är begränsat till ett enda fokus, eftersom det kan sträcka sig från personliga, professionella, kulturella, historiska, sociala eller politiska aspekter. Det är ett ämne som har fångat mångas uppmärksamhet och det är viktigt att diskutera det ur olika perspektiv för att bättre förstå dess omfattning och inverkan. I den här artikeln kommer vi att analysera olika aspekter relaterade till Götamål, utforska dess implikationer och möjliga lösningar.
Götamål är ett av det svenska språkområdets sex olika dialektområden.[1] Områdets centrum ligger i Västergötland. Hit hör också Dalsland, norra Halland, norra Småland (delar av Jönköpings län) samt sydvästra Östergötland (närmast Vättern, ungefärligen till en linje Vadstena–Sommen). Dialekterna i Värmland brukar också räknas till götamålen, men landskapet intar i flera avseenden en särställning. Bohuslän utgör ett gränsområde mellan götamål och norska mål.[2]
Exempel på götamålsdrag är götaregeln, vokalsänkning, vissa ord som la och gôr, bestämd form i plural på -a istället för -na (föttera, hästa = fötterna, hästarna),[3] vokalförkortning framför ändelser och bortfall av –r i ändelser (som i "hästa"). Det finns även ord som kiligt (tråkigt) och mö/möe (mycket).
Andra typiska götaord (främst Västergötland) är knôssla (strula, krångla till det), möla (tränga/trycka in, ösa på), öfsadröp/öfsadropp/ôfsadrôpp (dropp från taket), och skjuva (skjuta på, putta)
Källor
- ^ Dahl Östen, Edlund Lars-Erik, Wastenson Leif, Elg Margareta, red (2010). Sveriges nationalatlas. Språken i Sverige (1. utg.). Stockholm: Norstedt. sid. 9–10. Libris 11789368. ISBN 978-91-87760-57-0 (inb.)
- ^ Wessén, Elias (1969). Våra folkmål (9. uppl.). Stockholm: Fritze. Libris 482812
- ^ Elias Wessén, Våra folkmål (sjunde upplagan). Lund 1966
| |||||||||||||||||||||||||||||
