J. Georg Bednorz

I dagens värld har J. Georg Bednorz blivit ett ämne av stor relevans och intresse. Oavsett om det beror på dess påverkan på samhället, dess påverkan på populärkulturen eller dess betydelse inom yrkesområdet, är J. Georg Bednorz ett ämne som fortsätter att generera debatt och kontroverser. Genom historien har J. Georg Bednorz varit föremål för studier och forskning, och dess inverkan på olika områden har inte gått obemärkt förbi. I den här artikeln kommer vi att utforska olika aspekter relaterade till J. Georg Bednorz, från dess ursprung och utveckling till dess relevans idag. Dessutom kommer vi att diskutera vikten av att grundligt förstå J. Georg Bednorz och dess inverkan på våra liv.

J. Georg Bednorz Nobelpristagare i fysik 1987
J. Georg Bednorz, 9 december 2024.
Född16 maj 1950[1][2][3] (74 år)
Neuenkirchen, Nordrhein-Westfalen, Tyskland
Medborgare iTyskland
Utbildad vidETH Zürich
SysselsättningFysiker
ArbetsgivareIBM
Noterbara verksupraledare
Utmärkelser
Marcel Benoist-priset (1986)
Nobelpriset i fysik (1987)[4][5]
Robert Wichard Pohl-priset (1987)
Dannie-Heineman-priset (1987)
Fritz London Memorial Prize (1987)[6]
Klung-Wilhelmy vetenskapspris (1987)
James C. McGroddy-priset för nya material (1988)[7]
EPS Europhysics Prize (1988)[8]
Förbundsrepubliken Tysklands förtjänstorden – stora kommendörskorset med stjärna och axelrem (1988)
Hedersdoktor vid Münsters universitet (2018)
Nordrhein-Westfalens Förtjänstorden (2020)[9]
Medlem av American Physical Society
Hedersdoktor vid Tbilisis universitet
Hedersdoktor vid Regensburgs universitet
Hedersdoktor vid Salzburgs universitet
IBM Fellow
Redigera Wikidata

Johannes Georg Bednorz, född 16 maj 1950 i Neuenkirchen, Nordrhein-Westfalen, är en tysk fysiker vid IBM Zurich Research Laboratory. Han är mest känd för att ha varit en av forskarna bakom upptäckten av högtemperatursupraledare, för vilken han mottog Nobelpriset i fysik 1987 tillsammans med K. Alexander Müller. Motiveringen löd "för deras banbrytande upptäckt av supraledning i keramiska material".

Biografi

Bednorz är son till grundskoleläraren Anton och pianoläraren Elisabeth Bednorz, som det yngsta av fyra barn. Hans föräldrar var båda från Schlesien i Centraleuropa, men tvingades röra sig västerut i turbulensen under andra världskriget.[10]

Under hans barndom försökte hans föräldrar få honom intresserad av klassisk musik, men han var mer praktiskt lagd och föredrog att arbeta med motorcyklar och bilar, även om han som tonåring så småningom lärde sig att spela fiol och trumpet. På gymnasiet utvecklade han ett intresse för naturvetenskap med fokus på kemi, som han kunde lära sig på ett handgripligt sätt genom experiment.[10]

År 1968 skrev Bednorz in sig vid universitetet i Münster för att studera kemi. Men han kände sig emellertid snart vilsen i den stora mängden studenter, och bestämde sig för att byta till det mycket mindre populära ämnet kristallografi, ett delområde av mineralogi i gränsområdet mellan kemi och fysik. År 1972 ordnade hans lärare Wolfgang Hoffmann och Horst Böhm så att han kunde tillbringa sommaren på IBM Zurich Research Laboratory som gäststudent. Erfarenheten här skulle forma hans fortsatta karriär, inte enbart genom att han träffade sin senare samarbetspartner K. Alex Müller, chefen för fysikavdelningen, utan också att han upplevde atmosfären av kreativitet och frihet som fanns på IBM-laboratoriet, som hade ett starkt inflytande på hans sätt att bedriva vetenskap.[10][11]

Efter ett andra besök 1973 kom Bednorz till Zürich 1974 i sex månader för att göra den experimentella delen av sitt examensarbete. Här framställde han kristaller av SrTiO3, ett keramiskt material som tillhör familjen perovskiter. Müller, själv intresserad av perovskiter, uppmanade honom att fortsätta sin forskning, och efter att ha fått sin magisterexamen i Münster 1977 påbörjade Bednorz arbetet med en doktorsexamen vid ETH Zürich (Swiss Federal Institute of Technology) under ledning av Heini Gränicher och Alex Müller. År 1978 följde hans kommande hustru Mechthild Wennemer, som han hade träffat i Münster, honom till Zürich för att påbörja sitt eget doktorsarbete.

Efter att 1982 ha tagit sin doktorsexamen började han arbeta vid IBM-laboratoriet. Där deltog han i Müllers pågående forskning om supraledning.[12] År 1983 inledde Bednorz och Müller en systematisk studie av keramikens elektriska egenskaper som uppstår i övergångsmetalloxider, och 1986 lyckades de uppnå supraledning i en lanthanumbariumkoppoxid (LaBaCuO, även känd som LBCO). Oxidens kritiska temperatur (Tc)var 35 K, hela 12 K högre än det tidigare rekordet. Denna upptäckt stimulerade en hel del ytterligare forskning inom högtemperatursupraledning på cupratmaterial med strukturer som liknar LBCO, vilket snart leder till upptäckten av föreningar som BSCCO (Tc 107 K) och YBCO (Tc 92 K).

År 1987 tilldelades Bednorz och Müller tillsammans Nobelpriset i fysik "för deras viktiga genombrott i upptäckten av supraledning i keramiska material".[13] Samma år utsågs Bednorz till IBM Fellow.

Utmärkelser och hederbetygelser

Källor

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, GeorgBednorz, 3 mars 2021.
  1. ^ Encyclopædia Britannica, Encyclopædia Britannica Online-ID: biography/J-Georg-Bednorztopic/Britannica-Online, läst: 9 oktober 2017.
  2. ^ Brockhaus Enzyklopädie, Brockhaus Enzyklopädie-ID: bednorz-johannes-georg.
  3. ^ Proleksis enciklopedija, Proleksis lexikon ämne: 11554.
  4. ^ The Nobel Prize in Physics 1987 (på engelska), Nobelstiftelsen, Nobelprize.org, läs online, läst: 3 januari 2019.
  5. ^ The Nobel Prize amounts (på engelska), Nobelstiftelsen, Nobelprize.org, läs online, läst: 3 januari 2019.
  6. ^ läs online, iupap.org .
  7. ^ läs online, www.aps.org , läst: 18 februari 2022.
  8. ^ läs online, www.eps.org .
  9. ^ läs online, www.land.nrw , läst: 8 december 2020.
  10. ^ J. Georg Bednorz hos Nobelstiftelsen (på engelska) including the Nobel Lecture, December 8, 1987 Perovskite-Type Oxides – The New Approach to High-Tc Superconductivity
  11. ^ ”Georg Bednorz (1950–Present)”. Pioneers in Electricity and Magnetism. Magnet Lab. Arkiverad från originalet den 24 oktober 2021. https://web.archive.org/web/20211024091420/https://nationalmaglab.org/education/magnet-academy/history-of-electricity-magnetism/pioneers/j-georg-bednorz. Läst 14 januari 2022. 
  12. ^ J. G. Bednorz and K. A. Müller (1986). ”Possible high Tc superconductivity in the Ba−La−Cu−O system”. Z. Phys. B 64 (1): sid. 189–193. doi:10.1007/BF01303701. 
  13. ^ The Nobel Prize in Physics 1987. nobelprize.org

Externa länkar

Auktoritetsdata