I den här artikeln kommer ämnet Giovanni Gentile att behandlas ur olika perspektiv för att analysera dess inverkan på det nuvarande samhället. Genom historien har Giovanni Gentile varit ett ämne för ständig debatt och dess inflytande har överskridit gränser och kulturer. Genom detta skrivande försöker vi fördjupa oss i Giovanni Gentile och förstå dess betydelse i det aktuella sammanhanget, utforska dess implikationer och konsekvenser. Genom reflektion och analys är syftet att erbjuda en övergripande vision av Giovanni Gentile och dess relevans inom olika områden, ställa frågor och reflektioner som inbjuder till reflektion och debatt kring detta ämne som är så aktuellt idag.
Giovanni Gentile | |
![]() | |
Född | Giovanni Gentile[1] 29 maj 1875[2][3][4] Castelvetrano[2][3][5], Italien |
---|---|
Död | 15 april 1944[6][7][8] (68 år) Salviatino[1] |
Begravd | Basilica di Santa Croce |
Medborgare i | Kungariket Italien |
Utbildad vid | Liceo classico statale L. Ximenes, Scuola Normale Superiore. Classe di Lettere e Filosofia, diploma di licenza della Scuola Normale Superiore, [5] Universitetet i Florens, ![]() |
Sysselsättning | Filosof[4], universitetslärare[3], politiker[2], pedagog, litteraturkritiker |
Befattning | |
Ledamot av Kungariket Italiens senat Kungariket Italiens utbildningsminister (1922–1924) Scuola Normale Superiores direktör (1928–1932)[9] Scuola Normale Superiores direktör (1932–1936)[9] Scuola Normale Superiores direktör (1937–1943)[9] | |
Arbetsgivare | Istituto comprensivo Campobasso "Mario Pagano" (1900–1902) Universitetet i Palermo (1906–1914) Universitetet i Pisa (1914–1919) La Sapienza (1917–1928) Scuola Normale Superiore (1928–1944) Università Commerciale Luigi Bocconi (1934–1944) |
Politiskt parti | |
Nationella fascistpartiet | |
Maka | Erminia Nudi (g. 1901–)[1] |
Barn | Federico Gentile (f. 1904)[10] Giovanni Gentile (f. 1906) |
Föräldrar | Benedetto Gentile |
Utmärkelser | |
Gautieri-prisen (1897)[11] Serena Medal (1928)[12] Tyska örnens orden | |
Redigera Wikidata |
Giovanni Gentile, född 30 maj 1875 i Castelvetrano, död 15 april 1944 i Florens, var en italiensk filosof och fascistisk politiker. Gentile var anhängare till Benedetto Croce och Friedrich Hegel och sade själv att han var fascismens filosof; han spökskrev Fascismens doktrin (1932) åt Benito Mussolini, men han benämnde också sitt filosofiska system för aktualistisk idealism. Från 1922 till 1924 var Gentile utbildningsminister i Mussolinis fascistiska regering.[13]
Giovanni Gentile tog under studieåren grundläggande intryck av hegelianen Donato Jaja och blev 1907 professor i filosofins historia i Palermo. År 1914 efterträdde Gentile Jaja som professor i Pisa; år 1918 utnämndes han till professor i Rom. Åren 1922–1924 var han undervisningsminister i Benito Mussolinis fascistiska regering, under vilken tid han genomförde en genomgripande skolreform. År 1920 hade han grundat tidskriften Giornale critico della filosofia italiana. Gentile var från 1925 ledare för Enciclopedia Italiana och från 1922 rikssenator. År 1925 grundade han också det av Mussolini upprättade Istituto nazionale fascista di cultura och var från 1927 chefredaktör för institutets tidskrift Educazione fascista. Som föreläsare besökte Gentile 1931 Sverige.[14]
Sedan han i tilltagande grad rört sig mot fascismen, bröt hans forna vän Benedetto Croce med honom. Gentile mördades 1944 av antifascistiska partisaner som tillhörde den kommunistiska motståndsgruppen Gruppi d'Azione Patriottica (GAP).[15]
Gentiles filosofi utgår från Hegels andebegrepp; ande anser Hegel vara själen, medvetandet och viljan, tolkat både på ett individuellt plan och på ett samhälleligt. Genom Hegels teori om anden skapades sålunda den fascistiska teorin om den totalitära staten. Gentile hävdade att anden var causa sui, självgenererande och utan annan orsak än sig själv. Yttermera menade han att anden skapade sig själv, och saknade skapare. Detta förstod Gentile som att anden var fri, eftersom den därmed inte hade något överställt sig. Friheten använder anden, menade Gentile, till sitt eget självförverkligande, och filosofins väsen är inget annat än dess historia, i vilken den rör sig i denna riktning mot förverkligande. Därmed blev Gentile elitistisk i sin människosyn.