I den här artikeln kommer vi att fördjupa oss i den fascinerande världen av Åkergroda och utforska dess många aspekter och aspekter som gör den så relevant idag. Från dess ursprung till dess inverkan på det moderna samhället har Åkergroda varit föremål för intresse och debatt genom historien. Genom en djupgående och detaljerad analys kommer vi att undersöka dess inflytande inom olika områden, såväl som dess implikationer på individuell och kollektiv nivå. Vi kommer att lära oss experternas åsikter i ämnet och synpunkterna från dem som upplever närvaron av Åkergroda nära i sitt dagliga liv. Vilken hemlighet döljer sig bakom Åkergroda? Vad är dess relevans i det aktuella sammanhanget? Dessa och andra frågor kommer att behandlas i denna artikel, som syftar till att ge ett övergripande perspektiv på en fråga av stor betydelse i det nutida samhället.
Åkergroda Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
![]() | |
Systematik | |
---|---|
Domän | Eukaryoter Eukaryota |
Rike | Djur Animalia |
Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
Klass | Groddjur Amphibia |
Ordning | Stjärtlösa groddjur Anura |
Familj | Äkta grodor Ranidae |
Släkte | Rana |
Art | Åkergroda R. arvalis |
Vetenskapligt namn | |
§ Rana arvalis | |
Auktor | Nilsson, 1842 |
Hitta fler artiklar om djur med |
Åkergroda (Rana arvalis) är en art i familjen äkta grodor.
Åkergrodan är en kraftigt byggd groda med kilformad kropp. Längden är mellan 3,5 och 7,5 cm. Den är en så kallad "brun groda" med en kroppsfärg i varierande, brun ton. Färgteckningen kan emellertid variera mycket. Fog, Schmedes och Rosenørn de Lasson delar in den i fem färgvarieteter:
I många populationer i de mellersta och södra delarna av utbredningsområdet utvecklar hannen en blå färg under lektiden.[2]
| Åkergrodan är mycket lik vanlig groda men med något spetsigare nos. Dessutom har den en platt, hård knöl vid roten av bakinnertån (vanliga grodans knöl är rundare och mjukare).[3]
Åkergrodan lever framför allt i fuktiga skogsområden, men kan också påträffas i så skilda biotoper som tundra, stäpp, sankmark och halvöken.[1] Den förekommer även i bräckvatten.[3] Striata-formen tenderar dock att undvika skogsområden.[2] Den går normalt inte särskilt högt, i skandinaviska fjällen knappast högre än 500 m[3], men kan i Altajbergen gå upp till 1 500 m[1].
Den är företrädelsvis aktiv i skymningen, men kan även uppträda mitt på dagen under molniga dagar. Födan består av insekter, spindlar och sniglar. Den kan hoppa för att fånga fjärilar.[3]
Grodan sover vintersömn från september–oktober till april i norra delen av utbredningsområdet[3], oktober till februari längre söderut[4]. Övervintringen kan ske både nergrävd i jord eller i vatten. Det förefaller som om valet av övervintring är klimatberoende; i södra delen av utbredningsområdet förefaller övervintring på land vara vanligare, i norra delen vattenövervintring.[2]
Medellivslängden uppgår till omkring 5 år, men vissa individer, speciellt i kyligare klimat, kan bli upp till 9 år gamla.[2]
Åkergrodan blir könsmogen vid 3 till 4 års ålder.[3] Den leker i stillastående, ej för sura vatten[1]. Leken äger rum i mars i södra delen av området, i juni längst i norr. Hanen omfamnar honan strax bakom frambenen. Hon lägger 1 000 till 2 000 ägg, i undantagsfall upp till 3 000[2], som sjunker till botten av vattensamlingen. Äggen kläcks efter omkring 3 veckor, och förvandlas efter cirka 3 månader.[3]
Det är en vanlig art som finns i nord- central- och östeuropa med västgräns i nordöstligaste Frankrike, sydgräns Österrike och Ukraina och österut till Jakutsk och Bajkalsjön i Sibirien och Xinjiangprovinsen i Kina. Den är utdöd i Schweiz, minskar i Kina.[1]
I Norden är den allmän i Danmark, Finland och Sverige. I Danmark finns den överallt utom några öar, bland annat Bornholm. I Sverige saknas den bara i fjällkedjan och delar av Norrlands inland, och är ensam representant för släktet Rana på Gotland. I Norge finns den dock bara på ett fåtal lokaler på Sørlandet.[2]
Som alla groddjur är åkergrodan enligt miljöbalken (NFS 1999:7) fridlyst i hela Sverige. Även i övriga Skandinavien är den på olika sätt skyddad[2].
|