Svartvingad glada

I dagens värld har Svartvingad glada blivit ett ämne av stor relevans och intresse. Oavsett om det beror på dess inverkan på samhället, dess betydelse i historien, dess inflytande på populärkulturen eller någon annan aspekt som gör att den sticker ut, är Svartvingad glada ett ämne som förtjänar att utforskas på djupet. I den här artikeln kommer vi att dyka in i den fascinerande världen av Svartvingad glada, analysera dess olika aspekter och upptäcka dess innebörd i det aktuella sammanhanget. Från dess ursprung till dess relevans idag är Svartvingad glada ett ämne som aldrig slutar att fängsla både experter och fans. Följ med oss ​​på denna upptäcktsresa och lärande om Svartvingad glada.

Svartvingad glada
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningHökfåglar
Accipitriformes
FamiljHökar
Accipitridae
SläkteElanus
ArtSvartvingad glada
E. caeruleus
Vetenskapligt namn
§ Elanus caeruleus
AuktorDesfontaines, 1789
Utbredning

Svartvingad glada[2] (Elanus caeruleus) är en fågel inom ordningen hökfåglar som vanligen placeras i familjen hökar.[3][4] Den har en mycket vid utbredning i Asien och Afrika, men har även etablerat sig i sydvästra Europa och där utvidgat utbredningsområdet norrut in i Frankrike. Kringflygande individer påträffas allt oftare längre norrut, med flera fynd i Sverige, det första 2004. Svartvingad glada är på många ställen en vanlig fågel och beståndet anses vara livskraftigt.

Kännetecken

Utseende

Födosökande svartvingad glada som ryttlar.

Svartvingad glada mäter 31–36 cm och är ungefär stor som en lärkfalk. Den är till största delen mycket ljus men dess undre handpennor och delar av dess övre täckare är svarta. Vingarna är tämligen spetsiga och breda och stjärten är tvärskuren. Juvenilen har en mer brunaktig hjässa och ett rostfärgat bröst.

Arten är mycket lik amerikanska nära släktingen vitstjärtad glada, men svartvingad glada är tydligt större med framför allt längre stjärt. Den har också en svart fläck på undre vingtäckarna som svartvingad glada vanligen saknar.[5]

Läten

Fågeln är huvudsakligen tystlåten. Ibland hörs gälla "tjii-ark", inte olikt rapphönans spelläte. Som varningsläte används en pipande vissling.

Biotop och föda

Den svartvingade gladan häckar i halvöken och slättland, men även vid skogskanter nära floder. Fågeln bygger sitt bo i träd. Dess basföda är mindre däggdjur, insekter och andra fåglar. Den födosöker ofta genom att ryttla. Den glidflyger likt kärrhökarna och har då vingarna lyfta i ett grunt V.

Svartvingad glada med nyfångat byte i klorna.
Ägg från svartvingad glada

Utbredning och systematik

Svartvingad glada har en mycket vid utbredning i Afrika och Asien så långt österut som Nya Guinea. Den har i relativt sen tid koloniserat sydvästra Europa från Marocko.[6] Den brukar delas upp i fyra underarter:[3]

Arten är stadd i att kolonisera även Irak, Iran, Israel och möjligen Turkiet.[8]

Underarten wahgiensis inkluderas ofta i hypoleucus,[4] och vociferus ibland i nominatformen[9]. Den senare, som beskrevs som egen art, är dock enligt genetiska studier från 2020 mer avvikande från nominatformen än flera artpar bland hökarna och åtskildes för cirka 1,5 miljoner år sedan.[10] Författarna till studien förutspår att den troligen utgör en egen art,[11] även baserat på utseendemässiga skillnader,[12] men vill avvakta vidare studier.

Uppträdande i Sverige

Svartvingad glada påträffades för första gången i Sverige i april 2004 på Balgö och i Sällstorp utanför Varberg i Halland. Efter det har ytterligare åtta individer påträffats, 2017 och 2022 hela fyra respektive tre stycken.[13]

Släktskap

Svartvingade gladan anses traditionellt vara närbesläktad med amerikanska arten vitstjärtad glada (E. leucurus) och australiska svartskuldrad glada (E. axillaris). Dessa har tidvis behandlats som en och samma art, men skiljer sig i beteende, fjäderdräkt och morfologi. Genetiska studier från 2020 visar att svartskuldrade gladan och svartvingad glada är mycket närbesläktade, där de åtskiljs i mitokondrie-DNA men inte i nukleär DNA.[10]

Svartvingade gladans släkte Elanus utgör tillsammans med saxstjärtsgladan (Chelictinia) och pärlgladan (Gampsonyx) systergrupp till alla andra arter i familjen hökar.[14][15] Genetiska studier visar att de skildes åt redan under tidig miocen, och parat med skillnader i cytologi, morfologi och ekologi rekommenderar författarna till studien att de urskiljs som en egen familj, Elanidae.[10] Hittills har endast Birdlife International följt dessa rekommendationer, medan tongivande International Ornithological Congress och eBird/Clements, liksom svenska Birdlife Sverige, än så länge behåller kladen bland hökarna.

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1] I många områden är denna art den allra vanligaste rovfågeln.[1]

Referenser

Noter

  1. ^ BirdLife International 2013 Elanus caeruleus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 23 januari 2014.
  2. ^ BirdLife Sverige (2021) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
  4. ^ Gill F, D Donsker & P Rasmussen  (Eds). 2023. IOC World Bird List (v13.2). doi :  10.14344/IOC.ML.13.1.
  5. ^ Clark, W.S.; Banks, R.C. (1992). ”The taxonomic status of the White-tailed Kite”. The Wilson Journal of Ornithology 104 (4): sid. 571–579. http://sora.unm.edu/sites/default/files/journals/wilson/v104n04/p0571-p0579.pdf. 
  6. ^ Svensson et al., 2009, s:114-115
  7. ^ Sverigelistan med underarter, BirdLife Sverige, läst 2024-02-18
  8. ^ Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. ISBN 978-84-941892-9-6 
  9. ^ Ferguson-Lees, J., and D. A. Christie (2001). Raptors of the World. Christopher Helm, London, United Kingdom.
  10. ^ Starikov, I. J.; Wink, M. (2020). ”Starikov, I. J., & Wink, M. (2020). Old and Cosmopolite: Molecular Phylogeny of Tropical–Subtropical Kites (Aves: Elaninae) with Taxonomic Implications.” (på engelska). Diversity 12 (9). doi:10.3390/d12090327. 
  11. ^ Latham, John (1790) (på latin). Index Ornithologicus, Sive Systema Ornithologiae: Complectens Avium Divisionem In Classes, Ordines, Genera, Species, Ipsarumque Varietates (2 Volumes). London: Leigh & Sotheby. https://www.biodiversitylibrary.org/bibliography/131313#/summary 
  12. ^ Husain,K.Z. Notes on the taxonomy and zoogeography of the genus Elanus. Condor 1959, 61, 153–154.
  13. ^ Svartvingad glada, BirdLife Sveriges raritetskatalog.
  14. ^ Lerner HRL & DP Mindell. 2005. Phylogeny of eagles, Old World vultures and other Accipitridae based on nuclear and mitochondrial DNA. Molecular Phylogenetics and Evolution 37: 327–346.
  15. ^ Griffiths, C.S., Barrowclough, G.F., Groth, J.G. & Mertz, L.A. (2007). Phylogeny, diversity, and classification of the Accipitridae based on DNA sequences of the RAG-1 exon. Journal of Avian Biology 38(5): 587–602.

Källor

  • Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 114-115. ISBN 978-91-7424-039-9 

Externa länkar

Katalogdata
​​​ • BioLib: 8502​ • Dyntaxa: 233794​​ • GBIF: 2480372​​​ • Inaturalist: 5275​ • ITIS: 175284​ • IUCN: 22695028​ • NCBI: 387830​​​​​​​​​​​​​​​​​ • Fauna Europaea: 96686​​​​ • Avibase: 97C47F3E1BA4129A​​ • Species+: 5760​ • Xeno-canto: Elanus-caeruleus​​​​​​