Regeringen Persson

Regeringen Persson Sveriges regering
Statschef
Statschef	Carl XVI Gustaf
Tidsperiod
Tillträde	22 mars 1996
Frånträde	6 oktober 2006
Ministrar och partier
Statsminister	Göran Persson
Regeringsparti(er)	Sveriges socialdemokratiska arbetareparti
Status i parlamentet	minoritetsregering
Oppositionsparti(er)	Moderata samlingspartiet Folkpartiet liberalerna Kristdemokraterna Centerpartiet (från oktober 1998)
Oppositionsledare	Carl Bildt (M) (1996–1999) Bo Lundgren (M) (1999–2003) Fredrik Reinfeldt (M) (2003–2006)
Historik
Val	1998 2002 2006
Senaste valet	144 / 349
Mandatperiod(er)	1994–1998 1998–2002 2002–2006
Företrädare	Carlsson III
Efterträdare	Reinfeldt

Regeringen Persson var en ministär som tillträdde den 22 mars 1996 som Sveriges regering och avgick fredagen den 6 oktober 2006 klockan 12.00 (10 år och 198 dagar), då den efterträddes av Regeringen Reinfeldt. Sammanlagt satt regeringen i 3 825 dagar och leddes av Göran Persson.

Förutom statsministern själv var det endast Ulrica Messing, Leif Pagrotsky och Thomas Östros som fanns med i regeringen Persson hela tiden mellan 1996 och 2006. Från Perssons ursprungliga ministerlista fanns vid regeringens avgång 2006 även Ylva Johansson med i regeringen, men Johansson stod utanför regeringen mellan 1998 och 2004.

I de fall där ett statsråd innehaft samma post även i den föregående Regeringen Carlsson III anges hela den sammanhängande tiden på posten i spalten "Tillträdde". * Statsminister eller departementschef

Efter riksdagsvalet 1998 kom regeringen överens med Vänsterpartiet och Miljöpartiet att samarbeta. Den 5 oktober 1998 meddelade partierna i ett pressmeddelande att de skulle samarbeta på fem områden: ekonomi, sysselsättning, rättvis fördelning, jämställdhet och miljö. Samarbetet skulle komma att manifesteras såväl i riksdagen som genom gemensamma arbetsgrupper mellan partierna. Partierna hade enats om att tillsätta särskilda arbetsgrupper för att lägga konkreta förslag på sysselsättningsområdet.

Efter riksdagsvalet 2002 kom partierna överens om att fortsätta samarbetet ytterligare en mandatperiod.

Efter statsministerns regeringsförklaring tisdagen den 6 oktober 1998 begärde Carl Bildt (m) ordet och framställde ett yrkande om misstroendeförklaring. Carl Bildt anförde följande:

Låt mig därefter mera formellt säga att efter ett val, som innebär ett mycket betydande nederlag för regeringspartiet, bör statsministern avgå och bereda utrymme för en regeringsbildningsprocess under talmannens ledning. Så har icke skett.

Carl Bildt överlämnade också en skrivelse till talmannen av vilken det framgick att yrkandet biträddes av 35 moderata riksdagsledamöter.

Efter två bordläggningar företogs ärendet till avgörande torsdagen den 8 oktober 1998. Före omröstningen gjordes ett inlägg från vartdera av de sju riksdagspartierna.

• Sven Hulterström (s) menade att yrkandet inte skulle betraktas som någonting annat än en politisk demonstration. Vidare uttalade han: "Som alla vet tog statsministern redan på valnatten kontakt med ledarna för Miljöpartiet och Vänsterpartiet i syfte att bana väg för en handlingskraftig majoritet i riksdagen. De förhandlingar som därefter inleddes har resulterat i en uppgörelse om den ekonomiska politiken, sysselsättningspolitiken, fördelningspolitiken, jämställdhetspolitiken och miljöpolitiken."
• Gudrun Schyman (v) uttalade att det parlamentariska läget var klargjort genom den gemensamma kommuniké som Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna hade lämnat. Den visade med all önskvärd tydlighet att de tre partierna hade gått in i ett långsiktigt politiskt samarbete som skulle sträcka sig över hela mandatperioden på de angivna områdena.
• Göran Hägglund (kd) menade med hänvisning till den socialdemokratiska valförlusten att det rimliga hade varit att regeringspartiet låtit talmannen pröva förutsättningarna för ett regeringsunderlag med största möjliga bredd. "Respekten för parlamentarismens principer borde därför ha lett till en avskedsansökan från statsministern, även om konstitutionen inte uttryckligen kräver det." Emellertid hade det genom trepartiuppgörelsen visats att det fanns goda förutsättningar för ett långsiktigt samarbete mellan de tre partierna. Kristdemokraterna konstaterade således att det för närvarande förelåg majoritetsstöd för den sittande regeringen, varför partiet skulle avstå i omröstningen.
• Agne Hansson (c) framhöll att det inte fanns något formellt hinder för en regering att sitta kvar efter en valförlust. Vidare menade han att förhållandet liknande en omröstning om ett förslag från talmannen till regeringsbildare. Centerpartiets förhållningssätt var, liksom i tidigare liknande situationer, att avstå i omröstningen då regeringsbildningen bedömts vara i överensstämmelse med den parlamentariska situationen.
• Lars Leijonborg (fp) uttalade att det hade varit mest korrekt av statsministern att efter valet agera som Ola Ullsten 1979, alltså lämna in sin avskedsansökan och låta en ny regeringsbildning ske under talmannens ledning. Vidare menade Leijonborg att omröstningen kunde ses som ett slags omvänd statsministeromröstning. Folkpartiet skulle i enlighet med partiets praxis lägga ned sina röster med hänsyn till den uppgörelse som träffats mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Hållfastheten och trovärdigheten i uppgörelsen kunde visserligen ifrågasättas, men om de tre partierna själva ansåg sig utgöra en regeringsduglig majoritet, fick det tills vidare godtas.
• Marianne Samuelsson (mp) anförde att Miljöpartiet skulle rösta nej. Miljöpartiet hade tagit sitt parlamentariska ansvar efter valet genom att tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet diskutera fram ett budgetförslag. Enligt Samuelsson var inriktningen ett långsiktigt samarbete som förhoppningsvis skulle kunna räcka över mandatperioden.

I omröstningen röstade 82 ledamöter (m) för bifall till yrkandet om misstroendeförklaring, medan 186 ledamöter (s, v och mp) röstade för avslag. Avstod från att rösta gjorde 74 ledamöter (kd, c och fp).

Den 30 september 2002 yrkade Moderaternas partiledare Bo Lundgren på misstroendeförklaring mot regeringen. Innan omröstningen den 2 oktober hävdade Lundgren att:

Förra mandatperioden regerade Socialdemokraterna med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet i enlighet med ett skriftligt upprättat avtal. Detta samarbete förklarades för avslutat i en gemensam debattartikel i december förra året. De uttalanden som efter valet gjordes av företrädare för Vänsterpartiet och Miljöpartiet visade att dessa partier inte var beredda att ovillkorligt stödja Socialdemokraterna. Tvärtom ställdes, och ställs, nya krav för ett fortsatt samarbete. I denna oklara situation borde Socialdemokraterna ha avgått och låtit grundlagens bestämmelser tillämpas.

• Bo Könberg (fp) förklarade att: "Låt mig tillägga att det alltmer befästa systemet med stödpartier utgör ett konstitutionellt problem. När partier som i riksdagen formellt behandlas som oppositionspartier, formellt helt saknar ansvar och heller inte är underkastade riksdagens kontrollmakt i praktiken ges ett stort inflytande på det löpande regeringsarbetet är detta inte problemfritt." Folkpartiet skulle därför rösta i enlighet med yrkandet.
• Göran Hägglund (kd) menade att dagens situation skilde sig från 1998, då Kristdemokraterna hade lagt ned rösterna: "På samma sätt som 1998 saknas i dag ett majoritetsparti. Det pågår förhandlingar mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, men eventuella resultat är i dag höljda i dunkel för riksdagen och dess ledamöter. Förhandlingarna är inte slutförda. Det finns någon form av uppgörelse, med för oss oklart innehåll, mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Men det finns i dag ingen uppgörelse mellan de tre partierna som presenterats för allmänheten eller för riksdagen av den art som fanns 1998 vare sig när det gäller formerna för samarbete eller dess tänkta innehåll." Kristdemokraterna skulle därför rösta för yrkandet.
• Agne Hansson (c) menade att en regering med automatik skulle avgå efter riksdagsval. Förtroendeomröstning var därför ett sätt att visa om regeringen hade stöd av en majoritet i riksdagen. Centerpartiet skulle därför rösta för yrkandet.
• Peter Eriksson (mp) menade att det bästa vore om regeringen bestod av partier som tillsammans hade en majoritet i riksdagen men att detta i nuvarande läge inte varit möjligt. Miljöpartiet hade nu ett avtal om samarbete med regeringen vad gäller den ekonomiska politiken och några sakområden och partiet skulle därför avstå från att delta i omröstningen.

Vid omröstningen yrkade 158 ledamöter för bifall (m, fp, kd, c) medan 174 ledamöter röstade för avslag (s, v).

Utrikesminister Laila Freivalds meddelade den 21 mars 2006 sin avgång, sedan det framkommit att hon känt till att en tjänsteman vid Utrikesdepartementet (UD) tagit kontakt med webbhotell Levonline AB, som den 9 februari 2006 stängde ned en av Sverigedemokraternas webbplatser.^[15] Detta var i samband med deras partitidning SD-Kuriren utlyst en teckningstävling och publicerat "den bästa karikatyren" av den islamiske profeten Muhammed på sin webbplats den 3 februari 2006.^[16] UD:s agerande kritiserades bland annat av Publicistklubbens ordförande Stig Fredrikson som kallade det hela "oerhört anmärkningsvärt"^[17] och sade att det "verkar som om yttrandefriheten får ge vika för utrikespolitiken".^[17] Även pressombudsmannen Olle Stenholm var kritisk och jämförde händelsen med den svenska censurlagstiftningen under andra världskriget.^[18] Folkpartiledaren Lars Leijonborg anmälde ärendet till riksdagens konstitutionsutskott, för att utreda om UD:s agerande inneburit brott mot tryckfrihetsförordningen.^[19]

Göran Perssons regeringar mellan 1994 och 2006 uppfyllde mellan 81 och 86 procent av sina vallöften, enligt Elin Naurins forskning.^[20]

Regeringen Persson fick utstå mycket kritik för sitt agerande under Tsunamikatastrofen 2004.

v • r Sveriges ministärer och regeringar Medeltid till Gustavianska tiden (från 1200-talet till 1809) Riksrådet · Rikskansler · Kanslipresident · Rikets allmänna ärendens beredning Under 1809 års regeringsforms första tid (1809–1876) Karl XIII:s statsråd · Karl XIV Johans statsråd (till 1840) · Karl XIV Johans statsråd (från 1840) · Oscar I:s statsråd · Karl XV:s statsråd · Oscar II:s statsråd Från statsministerämbetets införande (1876–1905) De Geer den äldre · Posse · Thyselius · Themptander · Gillis Bildt · Åkerhielm · Boström I · von Otter · Boström II · Ramstedt Under parlamentarismen som praxis (1905–1974) Lundeberg · Staaff I · Lindman I · Staaff II · Hammarskjöld · Swartz · Edén · Branting I · De Geer den yngre · von Sydow · Branting II · Trygger · Branting III · Sandler · Ekman I · Lindman II · Ekman II · Hamrin · Hansson I · Pehrsson-Bramstorp · Hansson II · Hansson III · Hansson IV · Erlander I · Erlander II · Erlander III · Palme I Under 1974 års regeringsform (sedan 1975) Palme I · Fälldin I · Ullsten · Fälldin II · Fälldin III · Palme II · Carlsson I · Carlsson II · Carl Bildt · Carlsson III · Persson · Reinfeldt · Löfven I · Löfven II · Löfven III · Andersson · Kristersson Politik i Sverige · Sveriges politiska historia · Sveriges statsråd · Kunglig Majestät · Kunglig Majestäts kansli · Regeringskansliet · Sveriges politiska partier