I följande artikel kommer vi att prata med dig om Larus, ett ämne av stor relevans idag. Larus är ett ämne som har skapat stor debatt och fångat en bred publiks uppmärksamhet. I den här artikeln kommer vi att utforska olika aspekter relaterade till Larus, från dess historia och utveckling till dess inverkan på det nuvarande samhället. Vi kommer också att analysera de olika perspektiven som finns kring Larus, samt dess inflytande på olika aspekter av det dagliga livet. Läs vidare för att upptäcka allt du behöver veta om Larus och dess betydelse i dagens värld.
Larus | |
![]() Gråtrut (Larus argentatus) är en typisk representant för släktet Larus. | |
Systematik | |
---|---|
Domän | Eukaryoter Eukaryota |
Rike | Djur Animalia |
Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
Klass | Fåglar Aves |
Ordning | Vadarfåglar Charadriiformes |
Underordning | Lari |
Familj | Måsfåglar Laridae |
Släkte | Larus |
Vetenskapligt namn | |
§ Larus | |
Auktor | Linné, 1758 |
Larus är ett stort släkte med havsfåglar inom familjen måsfåglar (Laridae). Släktet finns representerat över hela jordklotet och många av arterna har mycket stora populationer och är välkända på platser där de häckar.
Taxonomiskt placerades länge merparten av världens alla trutarter i detta släkte, men data från studier av DNA har visat att denna gruppering är polyfyletisk. Släktet delas därför numera oftast upp i flera mindre, där en stor del av arterna istället placeras i släktena Ichthyaetus, Chroicocephalus, Leucophaeus, Hydrocoloeus och Xema.[1]
Arterna inom släktet Larus är mellanstora, till stora fåglar, som i adult dräkt vanligtvis har en vit och grå fjäderdräkt med svarta teckningar på huvud och vingar. De har kraftiga och ganska långa näbbar, långa ben och fötter med simhud.
Taxonomin för det så kallade gråtrutskomplexet är komplicerat och olika auktoriteter ger de olika taxonen olika taxonomisk status.
Läs mer om måsar och trutar i artikeln om familjen Laridae.
Listan nedan följer IOC, med kommentarer om avvikelser:[2]
Enligt Pons et al (2005)[1]
|