Erik Gabrielsson Emporagrius
I den här artikeln kommer vi att utforska den fascinerande världen av Erik Gabrielsson Emporagrius och hur den har påverkat olika områden i samhället. Sedan dess uppkomst har Erik Gabrielsson Emporagrius väckt stort intresse och genererat relevanta diskussioner kring dess betydelse. Genom historien har Erik Gabrielsson Emporagrius varit en källa till studier och reflektion, och dess inflytande har markant präglat utvecklingen av olika discipliner. I denna mening är det relevant att analysera hur Erik Gabrielsson Emporagrius har utvecklats över tid och vad dess roll har varit i att forma den verklighet vi lever i. Dessutom kommer vi att ta upp de olika perspektiven och åsikterna kring Erik Gabrielsson Emporagrius, för att förstå dess verkliga dimension och omfattning. Genom en djup och objektiv analys försöker den här artikeln erbjuda en heltäckande vision av Erik Gabrielsson Emporagrius och dess implikationer idag.
| Biskop Erik Gabrielsson Emporagrius | |
 Erik Gabrielsson Emporagrius | |
| Kyrka | Svenska kyrkan |
|---|---|
| Stift | Strängnäs stift, biskop |
| Period | 1664-1674 |
| Företrädare | Johannes Matthiæ Gothus |
| Efterträdare | Carolus Lithman |
| Biskopsvigd | 28 augusti 1664 av Samuel Enander |
| Född | 1606 |
| Död | 14 mars 1674 |
.jpg)
Erik Gabrielsson Emporagrius, Ericus Gabrielis Emporagrius, född 1606 i Torsåkers socken i Gästrikland, död den 14 mars 1674 i Strängnäs, var fysikprofessor, teologiprofessor, hovpredikant och biskop i Strängnäs stift 1664–1674.
Biografi
Erik Gabrielsson Emporagrius var son till kyrkoherden i Fittja pastorat Gabriel Erici Emporagrius, tidigare Hertig Karls krigspräst[1]. Sina studier hade Emporagrius idkat dels vid Uppsala, där han 1632 promoverades till magister, dels vid utländska lärosäten. Vid sin återkomst till Sverige 1637 utnämndes han vid Uppsala universitet till physices professor, men utbytte efter fyra år denna lärostol mot en professur i teologiska fakulteten, befordrades 1645 till förste hovpredikant hos drottning Kristina och blev 1649 pastor primarius samt 1664 biskop i Strängnäs.[2]
Biskopen i Strängnäs, Johannes Matthiæ Gothus, hade nämligen i några utgivna skrifter blivit beträdd med angrepp av de symboliska böckerna och misstänktes vilja åstadkomma en förening av den lutherska kyrkan och den reformerta. Bland hans motståndare uppträdde nu även Emporagrius, och slutet på striden blev att den gamle biskopen, halvt på egen begäran och halvt enligt dom, entledigades från sitt ämbete och Emporagrius insattes till hans efterträdare. Som innehavare av Strängnäs biskopsstol verkade Emporagrius i tio år innan han avled.
Emporagrius var en lärd och arbetsam man och som teolog förespråkade han starkt renlärigheten inom den lutherska kyrkan. Han skrev åtskilliga verk, till exempel Admonitio consolat ad obeundam pio et constanti animo mortem 1629, Methodus Theologiæ 1647, Likpredikningar (2 dekader 1653–1660), Oratio pro reddita Pace 1664 och Catechesens enfaldige förklarning 1669. I den sistnämnda hävdade han i sin förklaring av tionde budet att hustrun borde räknas såsom det förnämsta stycket bland mannens lösören eller rörliga egendom, vilket gjorde änkedrottning Hedvig Eleonora så arg att hon såg till att förbjuda skriften.
Han var gift första gången med Sara Eriksdotter Simtelia, dotter till Ericus Thomæ Simtelius; andra 1648 med Elisabeth Olivecrantz, ärkebiskop Laurentius Paulinus Gothus dotter; tredje med Anna Depken, dotter till Simon Depken den äldre. Sonen Gabriel Emporagrius, född 1639, adlades 1668 med namnet Lillieflycht på grund av faderns förtjänster.
Se även
Referenser
Fotnoter
- ^ Bitte Wikingskiöld, Järnrötter och kråkfötter (november 2011).
- ^ Wetterberg, Gunnar (2002). Kanslern: Axel Oxenstierna i sin tid. D. 2. Atlantis. sid. 932. ISBN 978-91-7486-603-2. Läst 6 januari 2025
Webbkällor
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på artikeln Emporagrius, Erik Svenskt biografiskt handlexikon (SBH), utgiven 1906.