C.G. Bjurström

I dagens värld har C.G. Bjurström blivit ett ämne för ständig debatt och diskussion. Från sitt ursprung till nutid har C.G. Bjurström i hög grad påverkat olika aspekter av samhälle, kultur, teknik och politik. Dess inverkan har varit så betydande att den har gett upphov till en mängd olika åsikter och perspektiv, vilket genererat ett ständigt utbyte av idéer och argument. I den här artikeln kommer vi att i detalj utforska betydelsen av C.G. Bjurström och dess inflytande inom olika områden, analysera dess implikationer över tid och dess relevans i det aktuella sammanhanget.

C.G. Bjurström
FöddCarl Gustaf Birger Bjurström
19 december 1919
Rotterdam, Nederländerna
Död15 augusti 2001 (81 år)
Paris, Frankrike
NationalitetSverige Svensk
YrkeÖversättare, förlagskorrespondent
Verksam1948–2001
Språkpar
KällspråkFranska
Svenska
MålspråkSvenska
Franska
Övrigt
PriserLitteraturfrämjandets översättarstipendium (1965)
Elsa Thulins översättarpris (1968)
Svenska Akademiens översättarpris (1973)
Letterstedtska priset för översättningar (1975)
Alf Henrikson-priset (1982)
Illis Quorum (1986)
Svenska Akademiens tolkningspris (1991)
Riddare av Hederslegionen (1992)
SläktingarTor Bjurström (farbror)

Carl Gustaf Birger (C.G.) Bjurström, född 9 december 1919 i Rotterdam i Nederländerna, död 15 augusti 2001 i Saint Renan i Frankrike, var en svensk översättare och förlagskorrespondent.[1]

Biografi

C.G. Bjurström växte delvis upp i Paris, där hans far Birger Bjurström var kyrkoherde vid Svenska kyrkan i Paris från 1924. Han studerade först vid Uppsala universitet och blev fil. kand. där 1947, men återvände sedan till Paris och avlade fransk licentiatexamen (licence de lettres). Under studietiden i Uppsala började Bjurström översätta verk av dramatikern Jean Anouilh tillsammans med Tuve-Ambjörn Nyström, samt texter för tidskrifter som Bokvännen och Paletten. Han anställdes av Bonniers 1947, och var mellan 1951 och 1956 direktör för Svenska institutet i Paris.[2]

Bjurström introducerade och översatte många franska och franskspråkiga författare till svenska, bland annat nobelpristagarna Albert Camus, Claude Simon, Samuel Beckett och Jean-Marie Gustave Le Clézio. Till övriga författare han översatt räknas Michel Foucault, Louis-Ferdinand Céline, Henri Michaux och Julien Gracq, samt klassiker av Honoré de Balzac och Stendhal.[2]

Till franska översatte han svenska författare, ofta i samarbete med fransmän, bland annat samtliga August Strindbergs dramer (i samarbete med bland annat Arthur Adamov och Boris Vian), för vilket han 1986 belönades med förtjänstmedaljen Illis quorum, och Gunnar Ekelöfs Dīwāntrilogi (tillsammans med André Mathieu), samt verk av Birgitta Trotzig och Per-Olof Sundman.[2][3]

Han skrev många artiklar i Dagens Nyheter från 1951 och i Bonniers Litterära Magasin. Hans insats var betydande och belönades med många priser och andra utmärkelser.

Privatliv

C.G. Bjurström var brorson till konstnären Tor Bjurström. Från 1948 var han gift med Inger Adner (1925–2017), och tillsammans fick de två söner, Henrik och Christopher.[2] Bjurström är begravd på Lidingö kyrkogård.[4]

Priser och utmärkelser

Bibliografi (urval)

  • Albert Camus: Från främlingskap till landsflykt (Stockholm: Bonnier, 1957)

Översättningar

Till svenska

  • Jean Anouilh, Eurydike , övers. tillsammans med Tuve-Ambjörn Nyström (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1948)
  • Henri Michaux, En barbar i Asien , övers. tillsammans med Tuve-Ambjörn Nyström (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1948)
  • Honoré de Balzac, Det okända mästerverket , illustrerad av Ragnar Lindén (Stockholm: Sällskapet Bokvännerna, 1949)
  • Raymond Queneau, Vad världen ändå är liten , övers. tillsammans med Maj Ödman (Stockholm: Bonnier, 1949)
  • Honoré de Balzac, Röda värdshuset , illustrerad av Wiking Svensson (Stockholm: Sällskapet Bokvännerna, 1951)
  • Jean Anouilh, Leokadia , radiobearbetning av Carl-Axel Heiknert, övers. tillsammans med Tuve-Ambjörn Nyström (Stockholm: Radiotjänst, 1952)
  • Jean Anouilh, Tjuvarnas bal , övers. tillsammans med G. Planthaber (Stockholm: Stockholms parkteater, 1952)
  • Julien Gracq, Vid Syrterns stränder (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1952)
  • Jean Anouilh, Medea , radiobearbetning av Ingmar Bergman, övers. tillsammans med Tuve-Ambjörn Nyström (Stockholm: Radiotjänst, 1953)
  • Marcel Jouhandeau, Porslinskrucifixet och andra berättelser, övers. tillsammans med Bengt Söderbergh (Stockholm: Bonnier, 1953)
  • Honoré de Balzac, Kusin Pons , illustrerad av Torsten Billman (Stockholm: Sällskapet Bokvännerna, 1961)
  • Claude Simon, Vägen till Flandern (Stockholm: Geber, 1962)
  • Samuel Beckett, Hur det är (Stockholm: Geber, 1963)
  • Albert Camus, Sommar (Stockholm: Bonnier, 1963)
  • Michel Butor, Tidsschema (Stockholm: Bonnier, 1965)
  • Robert Pinget, Sonen (Stockholm: Geber, 1965)
  • Michel Butor, Sex essäer om romankonsten (Stockholm: Bonnier, 1966)
  • J.M.G. Le Clézio, Febern (Stockholm: Geber, 1966)
  • Samuel Beckett, Kniv av nej: Prosastycken 1946–66 (Stockholm: Geber, 1967)
  • Claude Simon, Historia (Stockholm: Geber, 1967)
  • J.M.G. Le Clézio, Syndafloden (Stockholm: Geber, 1968)
  • André Malraux, Antimemoarer , 2 vol. (Helsingfors: Söderström, 1968)
  • Louis-Ferdinand Céline, Resa till nattens ände (Stockholm: Geber, 1971)
  • Michel Foucault, Vetandets arkeologi (Staffanstorp: Cavefors, 1972)
  • Honoré de Balzac, Antikkabinettet , efterord av Jan Myrdal (Stockholm: PAN/Norstedt, 1973)
  • Albert Camus, En lycklig död (Stockholm: Bonnier, 1973)
  • Michel Tournier, Fredag eller Den andra ön (Stockholm: Bonnier, 1973)
  • Honoré de Balzac, En skum historia; Deputeranden från Arcis , efterord av Jan Myrdal (Stockholm: PAN/Norstedt, 1974)
  • Claude Simon, Triptyk (Stockholm: AWE/Geber, 1974)
  • Louis-Ferdinand Céline, Död på krita (Stockholm: AWE/Geber, 1977)
  • Honoré de Balzac, Det okända mästerverket och andra berättelser, övers. tillsammans med Gunnel Vallquist (Stockholm: Forum, 1978)
  • Nathalie Sarraute, Innan bilden bleknat (Stockholm: Bromberg, 1984)
  • Julien Gracq, Ofantlig frihet , övers. tillsammans med Tuve-Ambjörn Nyström (Stockholm: Interculture, 1985)
  • Julien Gracq, En balkong i skogen (Stockholm: Interculture, 1986)
  • Michel Foucault, Övervakning och straff (Lund: Arkiv, 1987)
  • Julien Gracq, En stads skepnad (Stockholm: Interculture, 1989)
  • Maurice Blanchot, Essäer, red. Horace Engdahl (Lund: Propexus, 1990)
  • Maurice Blanchot, Dagens vanvett (Lund: Umbra Solis, 1992)
  • Stendhal, Lucien Leuwen (Stockholm: Norstedt, 1993)
  • Samuel Beckett, Mercier och Camier (Stockholm: Norstedt, 1996)
  • Albert Camus, Den första människan (Stockholm: Bonnier, 1997)
  • Georges Perec, Historier , efterord Magnus Florin (Lund: Propexus, 1997)

Till franska

  • August Strindberg, Erik XIV, övers. tillsammans med Boris Vian (Paris: L’Arche, 1958)
  • August Strindberg, Théâtre 2: L’Avent; Crime et crime; Pâques , övers. tillsammans med Tage Aurell (Paris: L’Arche, 1958)
  • Stig Dagerman, Dieu rend visite à Newton , övers. tillsammans med Elisabeth Backlund (Paris: Les Lettres nouvelles, 1959)
  • August Strindberg, Théâtre 3: Charles XII; La Reine Christine; Gustave III , övers. tillsammans med Michel Arnaud (Paris: L’Arche, 1960)
  • August Strindberg, Théâtre 5: Le Songe; Le Hollandais; Les Babouches d’Abou Kassem; La Grand-route , övers. tillsammans med André Mathieu (Paris: L’Arche, 1960)
  • August Strindberg, Théâtre 6: Pièces de chambre: Orage; La Maison brûlée; La Sonate des spectres; Le Pélican; Le Gant noir; L’Île des morts , övers. tillsammans med Georges Perros (Paris: L’Arche, 1961)
  • August Strindberg, Théâtre 7: La Saga des Folkungar; Gustave Vasa , övers. tillsammans med Michel Arnaud (Paris: L’Arche, 1961)
  • Erik Axel Karlfeldt, Poèmes, övers. tillsammans med André Mathieu (Paris: Rombaldi, 1962)
  • Jan Myrdal, Un village de la Chine populaire , fotografier av Gun Kessle, övers. tillsammans med André Mathieu (Paris: Gallimard, 1964)
  • August Strindberg, L’Abbaye , övers. tillsammans med Georges Perros (Paris: Mercure de France, 1965)
  • August Strindberg, Lui et elle , övers. tillsammans med Georges Perros (Paris: Mercure de France, 1965)
  • Stig Dagerman, Le Serpent , övers. tillsammans med Hervé Coville (Paris: Denoël, 1966)
  • Gunnar Ekelöf, Dīwān sur le prince d’Emgión , förord av Georges Perros, övers. tillsammans med André Mathieu (Paris: Gallimard, 1973)
  • August Strindberg, La Sonate des spectres , övers. tillsammans med Arthur Adamov (Paris: L’Arche, 1975)
  • Harry Martinson, Les Orties fleurissent , övers. tillsammans med Jean Queval (Paris: Stock, 1978)
  • Gunnar Ekelöf, Guide pour les enfers , övers. tillsammans med André Mathieu (Paris: Gallimard, 1979)
  • Gunnar Ekelöf, La Légende de Fatumeh , övers. tillsammans med André Mathieu (Paris: Gallimard, 1979)
  • Lars Gyllensten, Juvenilia, övers. tillsammans med Jean Queval (Paris: Gallimard, 1981)
  • La saga d’Eric le Rouge , illustrerad av Anne Bozellec, övers. tillsammans med Maurice Gravier och Lucie Albertini (Paris: Aubier-Montaigne/Gallimard 1981)
  • Stig Dagerman, Ennuis de noce , övers. tillsammans med Lucie Albertini (Paris: Maurice Nadeau/Papyrus, 1982)
  • Lars Gustafsson, La Mort d’un apiculteur , övers. tillsammans med Lucie Albertini (Paris: Le livre de poche, 1983)
  • Bo Carpelan, 73 poèmes , övers. tillsammans med Lucie Albertini (Paris: Obsidiane, 1984)

Medverkande

  • Fransk berättarkonst, red. (Stockholm: Aldus/Bonnier, 1963)
  • Écrivains de Finlande et de Suède, red. tillsammans med Mirja Bolgar (Paris: Denoël, 1972)
  • Écrivains du Danemark, des Îles Féroé, d’Islande, de Norvège, red. (Paris: Denoël, 1974)
  • Svenska Sofiaförsamlingen i Paris: jubileumsskrift 1626–1976, red. (Paris: Sv. Sofiaförsamlingen, 1976)
  • August Strindberg, Œuvre autobiographique, 2 vol., red. (Paris: Mercure de France, 1990)
  • Albert Camus, Discours de Suède, efterord (Paris: Gallimard, 1997)

Källor

Referenser

  1. ^ Dödsannons i Svenska Dagbladet 1 september 2001 sid.32
  2. ^ Erland Törngren, ”C.G. Bjurström, 1919–2001”, Svenskt översättarlexikon. Läst 31 juli 2023.
  3. ^ ”Översättare fick fint stipendium”. Svenska Dagbladet. 15 juli 1982. https://www.svd.se/arkiv/1982-07-15/15. Läst 1 december 2018. 
  4. ^ FinnGraven
  5. ^ ”Alf Henrikson-stipendiater”. Alf Henriksonsällskapet. Arkiverad från originalet den 9 juni 2007. https://web.archive.org/web/20070609143550/http://www.alfhenrikson.se/Design/Sidmaterial/Dokument/Stipendiater_FS.htm. Läst 25 februari 2008. 
  6. ^ Dagens Nyheter 19 juli 1992. Läst 2 augusti 2023.

Externa länkar

Auktoritetsdata