Vårtskarv

Nuförtiden har Vårtskarv blivit ett ämne av stort intresse för ett brett spektrum av människor runt om i världen. Från dess påverkan på samhället till dess påverkan på människors dagliga liv är Vårtskarv ett ämne som har väckt stort intresse inom olika områden. Både experter på området och vanliga människor har ägnat tid och kraft åt att förstå och analysera Vårtskarv, i syfte att få en bättre förståelse för dess betydelse och inverkan på olika aspekter av livet. I den här artikeln kommer vi att utforska några av de mest relevanta aspekterna relaterade till Vårtskarv, med syftet att erbjuda en heltäckande bild av detta ämne som är av stor relevans idag.

Vårtskarv
Status i världen: Sårbar[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningSulfåglar
Suliformes
FamiljSkarvar
Phalacrocoracidae
SläkteLeucocarbo
ArtVårtskarv
L. carunculatus
Vetenskapligt namn
§ Leucocarbo carunculatus
Auktor(Gmelin, 1789)
Synonymer

vetenskapliga

  • Phalacrocorax carunculatus

trivialnamn

  • Kungsskarv

Vårtskarv[2] (Leucocarbo carunculatus) är en hotad fågel i familjen skarvar inom ordningen sulfåglar. Den förekommer endast i Nya Zeeland.[3]

Utseende

Vårtskarv är en stor svartvit skarv med en kroppslängd på 76 centimeter. Huvud och ovansida är svart med metalliskt blå glans. Undersidan är vit, fötter rosa. De vita fläckarna på vingarna ser ut som ett vitt band på sittande fågel. Ovanför näbbasen syns gulorangea vårtor.[1]

Utbredning och systematik

Fågeln är endemisk för öarna i Cooksundet i Nya Zeeland mellan Nordön och Sydön.[3] 85 % av världspopulationen häckar i fem kolonier på lika långa öar: White Rocks, Sentinel Rock, Duffers Reef, North Trio och Rahuinui Island.[1]

Släktestillhörighet

Vårtskarven placerades tidigare ofta i släktet Phalacrocorax. Efter genetiska studier[4] som visar på att Phalacrocorax består av relativt gamla utvecklingslinjer har det delats upp i flera mindre, varvid vårtskarv med släktingar lyfts ut till släktet Leucocarbo.[3][5]

Skarvarnas släktskap

Skarvarnas taxonomi har varit omdiskuterad. Traditionellt har de placerats gruppen i ordningen pelikanfåglar (Pelecaniformes) men de har även placerats i ordningen storkfåglar (Ciconiiformes). Molekulära och morfologiska studier har dock visat att ordningen pelikanfåglar är parafyletisk.[6] Därför har skarvarna flyttats till den nya ordningen sulfåglar (Suliformes) tillsammans med fregattfåglar, sulor och ormhalsfåglar.[3]

Levnadssätt

Vårtskarven häckar på små klippskär i kolonier. Från spillning har 17 olika sorters fisk och dvärgbläckfisk konstaterats, bland annat plattfiskarna Arnoglossus scapha, Pelotretis flavilatus och i släktet Peltorhamphus, abborrfiskar i familjen Percophidae och Tripterygiidae samt kungsfisken Helicolenus percoides.[1]

Status och hot

Arten har en mycket liten världspopulation bestående av endast 250–1 000 vuxna individer. Beståndet har de senaste 50 åren varit stabilt, men dess storlek samt det mycket begränsade utbredningsområdet gör arten mycket känslig för möjliga framtida störningar. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som sårbar.[1]

Namn

Fågeln har på svenska även kallats kungsskarv.

Noter

  1. ^ Birdlife International 2022 Leucocarbo carunculatus . Från: IUCN 2022. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2023-2. Läst 1 februari 2024.
  2. ^ BirdLife Sverige (2021) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, S. M. Billerman, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2021. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2021 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2021-08-11
  4. ^ Kennedy, M., and H.G. Spencer (2014), Classification of the Cormorants of the World, Mol. Phylogenet. Evol. 79, 249-257.
  5. ^ Gill F, D Donsker & P Rasmussen  (Eds). 2021. IOC World Bird List (v11.2). doi :  10.14344/IOC.ML.11.2.
  6. ^ Mayr, Gerald (2003): The phylogenetic affinities of the Shoebill (Balaeniceps rex). Journal für Ornithologie 144(2): 157–175. HTML sammanfattning

Externa länkar