I dagens artikel kommer vi att fördjupa oss i den fascinerande världen av Jan Kappeyne van de Coppello och utforska dess olika aspekter, tillämpningar och betydelser. Jan Kappeyne van de Coppello är ett ämne som har väckt intresse hos otaliga människor över tid, dess relevans har bibehållits genom åren och det har varit föremål för debatt och analys inom olika områden. Vid detta tillfälle kommer vi att fördjupa oss i dess historia, dess nuvarande konsekvenser och dess inverkan på samhället. Vi kommer också att undersöka de olika perspektiven som finns på Jan Kappeyne van de Coppello och hur dessa har utvecklats över tid. Vi kommer att börja med att utforska dess ursprung, gå igenom dess olika tolkningar tills vi når dess relevans idag. Följ med oss på denna rundtur i Jan Kappeyne van de Coppello och upptäck vikten som detta ämne har i vårt dagliga liv.
Jan Kappeyne van de Coppello | |
![]() | |
Född | 2 oktober 1822[1][2] Haag[3] |
---|---|
Död | 28 juli 1895[4][2] (72 år) Haag[5] |
Medborgare i | Konungariket Nederländerna |
Utbildad vid | Universitetet i Leiden ![]() |
Sysselsättning | Advokat, politiker[6] |
Befattning | |
Municipal councillor of The Hague (1859–1865)[7] Representanthusledamot i Nederländerna (1862–1866)[7] Representanthusledamot i Nederländerna (1871–1877)[7] Formator (1877–1877)[7] Nederländernas inrikes- och kungarikesminister (1877–1879)[7] Nederländernas premiärminister (1877–1879)[7] Senatsledamot i Nederländerna (1888–1893)[8][7] | |
Politiskt parti | |
liberalism | |
Utmärkelser | |
Kommendör av Nederländska Lejonorden | |
Redigera Wikidata |
Jan Kappeyne van de Copello, född den 2 oktober 1822 i Haag, död där den 28 juli 1895, var en nederländsk politiker.
Kappeyne van de Coppello studerade i Leiden och blev därefter sakförare i sin hemstad. Han skrev talrika rättsvetenskapliga uppsatser (Abhandlungen zum römischen Staats- und Privatrecht, Stuttgart 1885 i översättning av Max Conrat) och valdes 1862 till andra kammaren, där han hörde till det liberala partiets dugligaste män. I oktober 1877 blev han förste- och inrikesminister och genomförde nästa år en ny folkskolelag, men avgick i juli 1879, då kungen inte ville gå in på att ändra författningen och utvidga rösträtten. Från 1888 var han medlem av första kammaren.