I den här artikeln ska vi ta upp ämnet Istarski gonic, ett ämne som har varit föremål för stort intresse och debatt de senaste åren. Istarski gonic har väckt blandade åsikter och har varit föremål för studier av många experter på området. Genom hela denna artikel kommer vi att analysera på djupet de olika aspekterna relaterade till Istarski gonic, från dess ursprung och utveckling till dess inverkan på det nuvarande samhället. Dessutom kommer vi att undersöka de olika perspektiv och förhållningssätt som finns kring Istarski gonic, med syftet att ge en heltäckande och berikande vision om detta ämne. Utan tvekan är Istarski gonic ett aktuellt ämne som förtjänar att utforskas i detalj, och vi är säkra på att den här artikeln kommer att ge ett nytt och insiktsfullt perspektiv på detsamma.
Istarski gonic | |
![]() Korthårig istarski gonic | |
Rasgrupp (FCI) | Grupp 6, sektion 1 Drivande hundar (mellanstora raser) |
---|---|
Rasgrupp (SKK) | Grupp 6 Drivande hundar, samt sök- och spårhundar |
Ursprungsland | ![]() |
Specialklubb | Svenska Stövarklubben |
Varianter | kratkodlaki (korthårig) ostrodlaki (strävhårig) |
Rasstandard | FCI 151 (korthårig) ![]() FCI 152 (strävhårig) ![]() |
Vikt | ca 18 kg |
Mankhöjd | 44 - 56 cm |
Istarski gonic, även istrisk stövare är en hundras från halvön Istrien i Kroatien vilken används som jakthund, och den räknas som en stövare i Sverige.
Den kan vara korthårig eller strävhårig, vilka räknas som separata raser, med var sin rasstandard.
Drivande hundar från Istrien med samma karakteristiska färgteckning finns avbildade i regionen sedan renässansen; i Mariakapellet i Berem nära Pazin finns en freskomålning från 1474. Den strävhåriga varianten är av senare datum; den tillkom genom inkorsning av österrikiska och franska stövare under 1800-talet. Denna variant som är något högre och tyngre deltog första gången på hundutställning i Wien 1866. 1924 startades stamboken för de korthåriga som erkändes av Fédération Cynologique Internationale (FCI) 1949. Rasstandard skrevs dock inte förrän 1969.
Från början användes hundarna som viltspårhundar för jakt på högvilt. Med tiden har de framförallt använts för jakt på hare och räv samt vildsvin. Traditionellt använder kroatiska jägare två hundar: en äldre väl injagad hund och en unghund som får följa med för att lära sig. Rasen har ett klart klingande drevskall.
Färgen beskrivs i standarden som snövit med enstaka orangea tecken, främst på öronen, men de kan även förekomma på huvudet, vid svansroten eller på kroppen.
|
|