Ignatius av Loyola

I den här artikeln kommer vi att fördjupa oss i den fascinerande världen av Ignatius av Loyola, utforska dess olika aspekter, betydelser och möjliga effekter på olika aspekter av livet. Ignatius av Loyola har varit föremål för intresse och debatt över tid, väckt nyfikenhet och reflektioner inom olika områden, från vetenskap till populärkultur. Under hela denna läsning kommer vi att analysera dess relevans i det aktuella sammanhanget, såväl som dess inflytande på utvecklingen av idéer och perspektiv. Det spelar ingen roll om du är en amatör eller expert på ämnet, den här artikeln kommer att leda dig att upptäcka nya aspekter om Ignatius av Loyola och kommer säkert att lämna dig med en ny vision om detta ämne.

Ignatius av Loyola
Ignatius av Loyola
Ignatius av Loyola
Helige Ignatius av Loyola.
Porträtt målat av okänd konstnär.
Bekännare, ordensgrundare
Född23 oktober 1491
Slottet i Loyola, Azpeitia, Gipuzkoa, Baskien, Spanien
Död31 juli 1556 (64 år)
Rom, Italien
Vördas inomRomersk-katolska kyrkan
Saligförklarad27 juli 1609, Rom av
Paulus V
Helgonförklarad12 mars 1622, Rom av
Gregorius XV
HelgedomIl Gesù i Rom
Helgondag31 juli
AttributEukaristin, mässhake, bok, kors
Skyddshelgon förJesuitorden

Ignatius av Loyola, egentligen Íñigo López Oñaz y Loyola[1] (baskiska: Ignazio Loiolakoa, spanska: Ignacio de Loyola, latin: Ignatius de Loyola), född 23 oktober 1491 på slottet Loyola i Azpeitia i Baskien, död 31 juli 1556 i Rom, var Jesuitordens grundare. Han vördas som helgon inom Romersk-katolska kyrkan, med minnesdag den 31 juli.

Biografi

Ignatius var baskisk adelsman och började sin bana som officer. Då han låg sårad efter en strid 1521, läste han om Jesus och helgonens liv och bestämde sig för att ägna sitt liv åt att tjäna Jesus. Han påbörjade bland annat sina Andliga övningar. Loyola ansågs av de kyrkliga myndigheterna till en början vara en kättare, då övningarna avvek mycket från de då gällande skolastiska föreskrifterna.[2]

År 1528 kom Loyola med understöd av sina anhängare, bland dem förnäma spanska damer, till Paris för att där skaffa sig teologiska kunskaper. Vid Sorbonne fördes vid denna tid en brutal kamp mot alla nya idéer, och de mest framstående reformatoriskt sinnade studenterna tvingades överge lärosätet. Under sju år bedrev Loyola studier i Paris, omgiven av likasinnade som spanjorerna Frans Xavier, Diego Laínez och Alfonso Salmeron.[2]

På Marie himmelfärdsdag 1534 avlade denna sammanslutning av studenter, som ännu inte utgjorde någon orden, på Montmartre det högtidliga löftet att verka för kristendomens förnyelse i Palestina, men även att ställa sig till påvens förfogande. Snart uppstod kartellföreningar i Leuven och Köln. Ignatius nådde dock på sin resa till Palestina bara fram till Venedig, där han insåg att han istället måste inrikta sina strävanden på Italien. Han gav sig därför, under ständigt predikande, av till Rom och gav den skara som beledsagade honom namnet Compañía de Jesús.[3]

År 1540 godkände påve Paulus III hans orden "Societas Iesu", "Jesu sällskap". Fram till sin död 1556 var Ignatius Jesuitordens general och styrde den från Rom, eftersom den var direkt underställd påven.

Ignatius är begravd i vänster tvärskepp i Jesuitordens moderkyrka Il Gesù i Rom.

Utmärkelser

Asteroiden 3562 Ignatius är uppkallad efter honom.[4]

Bilder

Referenser

Noter

  1. ^ Ignatius av Loyola i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 2 augusti 2018.
  2. ^ Hildebrand, Hans; Hjärne, Harald; Pflugk-Harttung, Julius von. ”427 (Världshistoria / Nya tiden 1500-1650)”. runeberg.org. https://runeberg.org/vrldhist/4/0457.html. Läst 19 november 2021. 
  3. ^ Hildebrand, Hans; Hjärne, Harald; Pflugk-Harttung, Julius von. ”428 (Världshistoria / Nya tiden 1500-1650)”. runeberg.org. https://runeberg.org/vrldhist/4/0458.html. Läst 19 november 2021. 
  4. ^ ”Minor Planet Center 3562 Ignatius” (på engelska). Minor Planet Center. https://www.minorplanetcenter.net/db_search/show_object?object_id=3562. Läst 11 oktober 2023. 

Webbkällor

Tryckta källor

  • Farmer, David Hugh (1992) (på engelska). The Oxford Dictionary of Saints. Oxford Reference (3 ed.). Oxford: Oxford University Press. sid. 242–243. ISBN 0-19-283069-4 

Externa länkar

Auktoritetsdata