Grön anarkism
I den här artikeln kommer ämnet Grön anarkism att behandlas ur olika perspektiv och tillvägagångssätt. Grön anarkism är ett ämne av stor relevans idag, som har fångat uppmärksamheten hos experter, forskare och allmänheten. Genom historien har Grön anarkism varit föremål för många studier, debatter och reflektioner, vilket visar vikten av att förstå dess inverkan och räckvidd. I denna mening är huvudsyftet med den här artikeln att analysera de olika dimensionerna av Grön anarkism, och erbjuda en heltäckande översikt som gör det möjligt för läsarna att förstå dess innebörd, implikationer och möjliga återverkningar på olika områden i samhället. Dessutom kommer ny forskning och upptäckter att presenteras som utökar vår förståelse av Grön anarkism, och erbjuder en uppdaterad och berikande vision av detta mycket relevanta ämne.
Grön anarkism är en anarkistisk riktning som har sin grund i både social- och individualanarkism och till viss del i anarkafeminismen och ekofeminismen, men är en fristående vidareutveckling med inspiration i djupekologin. Grön anarkism är en bred rörelse och brukar delas upp främst i de till socialanarkismen närstående teknologioptimistska inriktningarna eko-anarkismen/socialekologin, och den till individualanarkismen eventuellt mer närstående grönanarkismen som förespråkar grön anarki (utan ändelsen -ism) som ibland också kallas anarko-primitivism.
Anarkistisk maktanalys är grunden för en kritik som omfattar hela civilisationen, däribland kapitalismen, tekniken, industrialismen, jordbruket samt den institutionalisering som ofrånkomligen anses orsaka social orättvisa och miljöförstöring. Traditionell anarkistisk förtrycksanalys har kombinerats med en radikal biocentrism, kampen för ett ekologiskt hållbart samhälle och ibland en skarp civilisationskritik riktad mot industrisamhället och de ideologier som upprätthåller dess ekonomism, sociala institutionalisering och vetenskapliga utvecklingsparadigm. Pjotr Kropotkin och Elisée Reclus anses vara de första som tangerade inriktningens tankegångar. John Zerzan, Kevin Tucker, Derrick Jensen och ekofeministen Chellis Glendinning har skrivit om och utvecklat grön anarkism till ett eget fält. Derrick Jensen med flera förespråkar ekoförsvar med biocentrism som främsta princip.
Den gröna anarkismen kan idag delas in i en teknologioptimistisk fåra, den så kallade ekoanarkismen eller socialekologismen, samt en civilisations- och teknologikritisk fåra, den så kallade anarko-primitivismen. Många teknologikritiska gröna anarkister anser att socialismens metodologi och materiella analys är problematiska, eftersom de på ett mer grundläggande plan är systembevarande. Man kritiserar också ofta hela civilisationen och alla ideologier inom dess ram som totalitära, till skillnad från den vanliga anarkistiska kritiken mot kapitalismen eller förtryckssamverkan (intersektionalitet).
De teknologioptimistiska ekoanarkisterna, med Murray Bookchin som huvudideolog, har en mer traditionell socialanarkistisk grund och företräder en utvecklings- och teknologioptimism som inte omfattas i grön anarki. Bookchin med flera har kritiserat de teknologikritiska som flummiga livsstilister. Denna kritik har bemötts av bland andra Bob Black i debattskriften Anarchy after Leftism. I Sverige kan bland annat organisationen Pangea sägas stå för en ekoanarkistisk linje.
Referenser
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 26 september 2020.
Noter
- ^ En annan berättelse”(
PDF). Läst 13 oktober 2010.
- ^ ”John Zerzan – anarkist och primitivist”. Läst 13 oktober 2020.
- ^ ”Radical environmentalism”. Läst 13 oktober 2020.
Externa länkar
- Etnologisk uppsats om grön anarki, Stockholms universitet, 2007 av Agneta Enström
- Vildväxande kollektivet och zinet Vargatid