I den här artikeln vill vi ta upp ämnet Folke Henschen för att erbjuda en bred och detaljerad vision av detta ämne som är så relevant idag. Från dess ursprung till dess påverkan på samhället, inklusive dess utveckling över tid, strävar vi efter att analysera alla aspekter relaterade till Folke Henschen för att ge våra läsare ett komplett och uppdaterat perspektiv. Genom data, studier och vittnesmål vill vi belysa Folke Henschen och dess implikationer, med syftet att ge berikande och värdefull kunskap till dem som är intresserade av att fördjupa sig i detta ämne. Det är vår förhoppning att denna artikel ska fungera som en startpunkt för en kritisk och konstruktiv reflektion kring Folke Henschen, vilket stimulerar debatt och sökandet efter lösningar kring denna fråga.
Folke Henschen | |
![]() | |
Född | 7 november 1881 Uppsala församling, Sverige |
---|---|
Död | 22 december 1977 (96 år) |
Begravd | Uppsala gamla kyrkogård kartor |
Medborgare i | Sverige |
Sysselsättning | Läkare |
Arbetsgivare | Karolinska Institutet |
Maka | Signe Henschen |
Barn | Anders Henschen (f. 1914) Helga Henschen (f. 1917) |
Föräldrar | Salomon Eberhard Henschen |
Släktingar | Dagny Henschen (syskon) Ingegerd Henschen-Ingvar (syskon) |
Redigera Wikidata |
Folke Henschen, född 7 november 1881 Uppsala, död 22 december 1977 i Stockholm, var en svensk läkare och professor i patologisk anatomi. Henschen var son till medicinprofessorn Salomon Eberhard Henschen. Folke Henschen var första gången gift med Signe Henschen (född Thiel) och tillsammans fick de barnen Gerda, Lars, Helga, Astri och Anders Henschen. I det andra äktenskapet med den tyska Irmgard Leux föddes Agnes Henschen.
Henschen blev medicine doktor och laborator i patologisk anatomi vid Karolinska institutet 1910 och var tillförordnad professor vid Veterinärhögskolan 1916–20.
Henschen var professor i patologisk anatomi vid Karolinska institutet 1920–46. Han hade ett omfattande verksamhetsfält både i Sverige och i Kairo och var den i Sverige som initierade forskning i geriatri, i åldrandet och dess sjukdomar. Han var också den som genomförde att en annan berömd svensk, Emanuel Swedenborg, återfick sin "rätta" skalle. I samband med Swedenborgs död i London stals nämligen hans skalle och ersattes med en "falsk". Swedenborg hade en ovanlig form på sitt kranium, då det var extremt långt, något som samtida avbildningar visar. Detta hjälpte till att avslöja falsariet, men också till att spåra den ursprungliga skallen.
Han författade kapitlen om urinorganen (1923) och de blodbildande organen (1928) i Ernst Joests Handbuch der speziellen pathologischen Anatomie der Haustiere.
Han blev 1942 medlem i det pronazistiska Riksföreningen Sverige-Tyskland. Henschen kom öppet att stödja Adolf Hitler, och bar hakkors på sitt kavajslag. Hans svåger Sven Ingvar deltog 1942 i boken Tidsspegel där flera akademiker vid Lunds universitet gick till motangrepp mot nazistiska sympatier vid svenska universitet. Detta ledde till konflikter mellan Henschen och Ingvar, även om de fortsattningsvis respekterade varandras professioner. 1957 utgav han sin självbiografi Min långa väg till Salamanca. Han ligger begravd på Uppsala gamla kyrkogård.