I dagens värld är Fänika en fråga som har blivit allt mer aktuell inom den sociala, politiska och ekonomiska sfären. Dess inverkan har varit så betydande att den har genererat debatter, motstridiga åsikter och mobiliseringar i olika delar av världen. Det är en fråga som har skapat oro och oro bland befolkningen, eftersom dess konsekvenser är långtgående och kan påverka alla aspekter av det dagliga livet. I den här artikeln kommer vi att fördjupa oss i Fänika för att förstå dess betydelse, dess utmaningar och de möjliga lösningar som har föreslagits för att lösa problemet effektivt.
Fänika, fännika (tyska: Fähnlein, 'liten fana'), betecknade under slutet av medeltiden och ända in på 1600-talet en avdelning fotfolk som följde en fana. Dess styrka överskred sällan 500 man. Ett antal fänikor förenades till ett regemente.
I Sverige utgjorde fänikan under hela 1500-talet den högsta enheten vid fotfolket. Varje landskap uppsatte ett, under olika tider växlande, antal fänikor, vartill kom Gårdsfänikan, ett slags garde, fänikor av präste-, frälse-, fogde-, bergslags- och andra knektar samt ett stundom betydande antal fänikor av värvat manskap.
Fänikans normalstyrka utgjorde under mitten av 1500-talet 25 rotar om 21 man, inberäknade över- och underrotmästare. Den delades i 5 kvarter under var sin kvartermästare, och dess befäl ("ämbeten") utgjordes för övrigt av 1 hövitsman, 1 fänrik, 1 löjtnant (åt fänriken), 1 profoss, 1 kaplan, 1 mönsterskrivare, 1 fältskär samt 5 trumslagare och 1 pipare eller i allt 542 personer. Styrkan växlade dock betydligt och sjönk ofta till 300, ja till 200 man. Vid 1600-talets inträde sjönk styrkan ända till 150 man, stundom mindre; fänikan fick då benämningen kompani.
De flesta svenska regementen har sitt ursprung i lokala fänikor. Ett exempel är I 15, Älvsborgs regemente som har sitt ursprung i de fänikor som under 1500-talet skapades i Västergötlands södra del.[källa behövs]
Fännika användes även om själva fanan, särskilt använt som fälttecken.