I dagens värld är Elvira Madigan (1943) ett ämne som har fångat uppmärksamheten hos många individer och experter inom olika områden. Sedan dess uppkomst har Elvira Madigan (1943) skapat stort intresse och har varit föremål för många studier, forskning och debatter. Detta fenomen har väckt både nyfikenhet och rädsla hos många människor, eftersom dess inverkan på olika aspekter av det moderna livet är obestridlig. Elvira Madigan (1943) har visat sig vara ett relevant och oerhört betydelsefullt ämne i vårt samtida samhälle, och dess inflytande tycks bara ständigt växa. I den här artikeln kommer vi att noggrant utforska de olika aspekterna av Elvira Madigan (1943) och analysera dess inverkan på olika områden, och erbjuda en heltäckande och insiktsfull syn på detta ämne som är så relevant idag.
| Elvira Madigan | |
| Genre | Drama |
|---|---|
| Regissör | Åke Ohberg |
| Producent | Ragnar Arvedson |
| Manus | Harald Beijer Karl Ragnar Gierow |
| Skådespelare | Eva Henning Åke Ohberg Irma Christenson |
| Originalmusik | Lars-Erik Larsson Nathan Görling |
| Produktionsbolag | Europa Film |
| Premiär | 1943 |
| Speltid | 108 minuter |
| Land | Sverige |
| Språk | Svenska |
| IMDb SFDb Elonet | |
Elvira Madigan är en svensk dramafilm från 1943 i regi av Åke Ohberg. I huvudrollerna ses Eva Henning och Åke Ohberg.
I en sydsvensk regementsstad i 1880-talets Sverige äter greve Christian frukost tillsammans med sin hustru, Antoinette. Hon är en stel och moraliserande pliktmänniska, han en mjuk och poetisk drömmare. Äktenskapet är konventionellt och helt misslyckat. Christian, i elegant 80-talsuniform, vantrivs också med sitt yrke som officer och drömmer romantiskt om något helt annat.
En berömd cirkustrupp gästar staden och Christian går dit med sina officerskamrater. Bland de uppträdande finns den skickliga och ljuva lindanserskan Elvira Madigan. Christian söker efter föreställningen upp henne i hennes cirkusvagn och blir intensivt förälskad. Hon vägrar träffa honom igen, eftersom cirkusfolkets stränga moral helt förbjuder en förbindelse mellan en löjtnant och en lindanserska. Christian fortsätter uppvakta henne och de börjar träffas allt oftare. Christian struntar i konventionerna och gör inget för att dölja deras förbindelse. Ryttmästare von Scharfen fäller sarkastiska kommentarer, medan Christians uppriktige vän Frans allvarligt försöker tala honom till rätta. Också Elviras föräldrar, far Mikael och mor Trine, som är enkla men stränga människor, är emot förbindelsen.
På en elegant officersbal ges det insinuanta ögonkast och menande miner mot Christian och hans fru. Han lämnar balen och söker upp Elvira. Den intriganta fru von Scharfen kan inte motstå plikten att underrätta grevinnan Antoinette om Christians förehavanden med lindanserskan. Den äktenskapliga krisen förvärras ytterligare. Christians överordnade får höra talas om skandalen. Han läxas upp av översten och får kommendering till en annan ort. Christian festas av på en mycket våt kamratfest och han får ett känsloutbrott. Cirkusen är på väg att lämna staden och Elvira söker upp Christian. Han anklagar henne för att ha ödelagt hans liv, men hon förstår att han i själva verket hyser mycket allvarliga känslor för henne.
Christian pantsätter allt av värde han äger och beger sig mot Stockholm. I en småstad på hans väg uppträder cirkusen. Han söker upp Elvira och ber henne dela hans liv. De beslutar att strunta i alla sociala hänsyn och flyr tillsammans till Danmark. Där upplever de en tid av intensiv lycka tillsammans tills Christians pengar börjar ta slut. Christian super sig full och bekänner inför Elvira det omöjliga i deras belägenhet. De kan inte gå tillbaka till sina tidigare liv, och de har inte heller någon framtid tillsammans. De går ned mot havet och söker tillsammans den slutliga friheten genom att ta sina liv.
Filmfotograf var Sven Thermænius. I cirkusavsnittet medverkade artister från Cirkus Altenburg. Den professionella lindanserskan Elisabeth Endres dubblerade Eva Henning på lina. Efter påtryckningar från släkten Sparre förekom inte löjtnantens riktiga namn i den här filmversionen. Det gjorde det däremot i Bo Widerbergs version från 1967.