Al-Anbiya

I dagens värld har Al-Anbiya blivit ett ämne av intresse för en mängd olika människor inom olika områden. Vare sig för dess relevans i historien, dess inverkan på det moderna samhället eller dess framtida implikationer, har Al-Anbiya fångat uppmärksamheten hos individer i alla åldrar och yrken. Den här artikeln försöker utforska och analysera olika aspekter relaterade till Al-Anbiya, med syftet att ge en komplett och berikande vision av detta ämne. Från dess ursprung till dess nuvarande utveckling, inklusive dess möjliga konsekvenser, är vårt mål att erbjuda ett globalt och komplett perspektiv som gör det möjligt för våra läsare att till fullo förstå vikten av Al-Anbiya i den värld vi lever i.

Sura al-Anbiya.

Al-Anbiyā' (arabiska: سورة الأنبياء, Sūratu al-Anbiyā, "Profeterna") är den tjugoförsta suran i Koranen med 112 verser (ayah). Det är en av de sista mekkanska surorna. Det centrala temat i suran är Guds Enhet, transcendens och oförliknelighet formulerad genom tron att "er Gud är den Ende Guden" (vers 108). Suran poängterar också med eftertryck och upprepade exempel att detta är en sanning som utgjort kärnan i alla de uppenbarelser som förmedlats av föregående profeter, men att människorna har alltför lätt för att glömma.[1]

Källor

  1. ^ Koranens budskap. Stockholm: Proprius. 2000. sid. 463 

Externa länkar