Numera är Ängssyra ett ämne som har fått relevans inom olika områden i det dagliga livet. Med teknikens framsteg och globaliseringen har Ängssyra blivit en central diskussions- och intressepunkt för många. Både akademiskt och personligt har Ängssyra väckt nyfikenhet och debatt om dess implikationer och konsekvenser. Oavsett om det är i det sociala, politiska, ekonomiska eller vetenskapliga sammanhanget har Ängssyra genererat oändliga reflektioner och forskning som försöker reda ut dess komplexitet och konsekvenser för dagens samhälle. I den här artikeln kommer vi att utforska några av de mest relevanta dimensionerna av Ängssyra och dess inverkan på vår miljö.
Ängssyra | |
![]() Tavla 359 i Carl Lindman: Bilder ur Nordens Flora
| |
Systematik | |
---|---|
Domän | Eukaryoter Eukaryota |
Rike | Växter Plantae |
Division | Fröväxter Spermatophyta |
Underdivision | Gömfröväxter Angiospermae |
Klass | Trikolpater Eudicotyledonae |
Ordning | Nejlikordningen Caryophyllales |
Familj | Slideväxter Polygonaceae |
Släkte | Skräppor Rumex |
Art | Ängssyra R. acetosa |
Vetenskapligt namn | |
§ Rumex acetosa | |
Auktor | L. |
Omogna frukter |
Ängssyra (Rumex acetosa) L. (även kallad röd ängssyra) är en flerårig ört i familjen slideväxter.
Ängssyra känns igen på sina pillika blad och enkönade blommor.
Den är jämfört med de flesta skräppor lågväxande, vanligen ej högre än 50 – 70 cm. Stjälken och bladen är mjuka.
Ängssyran är tvåbyggare, med han- och honblommor på skilda växtindivider. Hanblomman har 6 ståndare; honblomman 3 pistiller.
Det finns några underarter, varieteter av ängssyra och svenska synonymer:
Ängssyra är allmän över hela Norden, högt upp i fjällen.
I Jotunheimen upp till 1 880 m ö h.
Ej ursprunglig i Nordamerika.
Ängssyran har använts och odlats troligen i tusentals år, men i Skandinavien dokumenterats först på 1600-talet.[1]
Växten har varit viktig inom den samiska matkulturen[1], och har använts för att syra mjölk, vilket gör den mer hållbar. Dess blad kan användas puréade i soppor och redningar eller hela i sallader. Bladen har ätits av barn som vallade eller vaktade boskap, både som ett slags godis och som tillskott till den övriga dieten.[1] Den odlade varianten av ängssyra, också kallad trädgårdssyra, är mildast. De vildväxande varianterna har en skarpare smak, på grund av den högre halten av oxalsyra. Denna höga oxalsyrehalt skyddar växten mot sniglar och snäckor. Oxalsyra är giftigt - små mängder ängssyra är ofarligt, men vid större intag kan den vara dödlig.
Ängssyrans rot och frukter kan vara ingredienser i nödbröd.
Krossade blad från ängssyra kan användas på sår.
Roten kan användas för växtfärgning, och ger en gul färg.