De fem största svenska dialekterna

Det svenska språket är rikt på olika dialekter och varianter. Inom Sverige finns det en mängd olika dialektala variationer som uppstår på grund av geografisk hemvist, social bakgrund och annat. I den här artikeln kommer vi att titta på de fem största svenska dialekterna och vad som kännetecknar dem.

1. Norrländska dialekter
Norrländska dialekter omfattar de dialekter som talas i området från Västerbotten och norrut. Dialekterna delas ofta upp i två huvudgrupper, kust- och inlandsmål. Kustmålen i norrlandskusten har gemensamma drag som implosivt ljud på /k/ och /p/ samt ljus i-affrikata. Inlandsmålen innehåller bland annat diphthongering (tvåstaviga ljud) på långa vokaler, och det berömda norrländska rull-r.

2. Göteborgska dialekter
Göteborgska, eller västsvenska, är dialekterna som talas i Göteborg med omnejd. Göteborgska kännetecknas av en stark intonation, bundenitet i tonmarschen och en speciell rytm. Göteborgska har också en del lånord från danskan, det så kallade "blåspråket". Ett annat typiskt drag är ni-tilltal vid första mötet.

3. Skånska dialekter
Skånska är dialekterna som talas i Skåne och på Österlen. Skånskan kännetecknas av en melodiös tonhet, som gör att vissa ord kan uppfattas som sång- eller snabbpratade. Ett typiskt ljud är retroflexiva konsonanter, vilket innebär att tungan viks upp i bakre delen av munnen. Skånskan har en del danska lånord, och ett annat karaktäristiskt drag är anvädningen av "de" istället för "dom".

4. Sverigefinska dialekter
Sverigefinska dialekter (fiisilandska) är dialekter som talas i Norrbotten, Västerbotten och övre delen av Lappland av personer med finsk bakgrund. Dialekterna har influenser från både svenska och finska. Särskilt språkliga drag är så kallad kvantitet, alltså långa vokaler, distinktiv accent och en annan grammatik än svensk grammatik.

5. Södra dialekterna
Södra dialekterna är en samlingsbeteckning för de dialekter som talas i södra Sverige, från Småland och neråt. Södra dialekterna kan delas upp i olika varianter beroende på områdena, såsom halländska, småländska och skånka. En typisk drag är de långa, sammanhängande rörelsena mellan de olika tonhöjderna som man hör i exempelvis småländska.

Sammanfattningsvis har det svenska språket en stor variation av olika dialekter. Norrländska dialekter har oftast ett norrländskt "r" och en distinkt accent, medan göteborska är känd för sin starka intonation. Skånska tonar melodiskt, medan sverigefinska dialekter ofta kan ha långa vokaler och annorlunda grammatik. Södra dialekterna kan avvika från den språkliga normen med bland annat stavelsernas längd och tonhöjd och användningen av vokaler och konsonanter. Att det finns många olika svensktalande dialekter gör språket mycket rikt och fascinerande att studera.