I den här artikeln kommer vi att utforska ämnet Wheatstones brygga på djupet och allt som finns att veta om det. Oavsett om vi pratar om livet för Wheatstones brygga, de mest relevanta händelserna relaterade till Wheatstones brygga eller de aktuella trenderna kring Wheatstones brygga, kommer den här artikeln att vara din kompletta guide. Längs dessa linjer kommer vi att analysera i detalj de mest relevanta aspekterna av Wheatstones brygga, och erbjuda en detaljerad och uttömmande analys som gör att du kan förstå detta ämne noggrant. Oavsett vilken kunskapsnivå du har om Wheatstones brygga, kommer den här artikeln att ge dig värdefull information och hjälpa dig att utöka din förståelse av Wheatstones brygga. Gör dig redo att fördjupa dig i den fascinerande världen av Wheatstones brygga!
Wheatstones brygga, populariserad av Charles Wheatstone, är en användning av bryggkopplingen, en elektrisk krets där tre kända och ett okänt motstånd kopplas över en galvanometer för att med stor noggrannhet bestämma det okända motståndet. Då det med metoden också går att detektera mycket små variationer i det fjärde motståndet, används den ofta i tillämpningar där det fjärde motståndet utgör en sensor som reagerar på någon yttre fysikalisk storhet.
Den ursprungliga mätkretsen var ett "hugskott" som den brittiske fysikern Samuel Hunter Christie, publicerade 1833 som sin "diamantmetod". Ordet "diamant" kan i engelskan associera till figuren romb eller till spelkortet "ruter ess". 1843 förbättrade Wheatstone metoden, och blev känd som metodens uppfinnare[1].
Senare utvidgade James Clerk Maxwell metoden för tillämpning även i växelströmskretsar.
1. Galvanometern VG visar spänningen mellan punkterna D och B.
Rx är ett okänt motstånd.
R1 och R3 är kända motstånd.
R2 är ett variabelt motstånd (exempelvis en potentiometer) där inställd resistans kan avläsas på en skala.
Man justerar R2 tills galvanometern visar noll. Då kan Rx beräknas enligt formeln
2. Om R2 är fast, kan Kirchhoffs lagar tillämpas för att bestämma Rx, genom mätning av strömmen genom galvanometern.
Först bestäms strömmarna i punkterna B och D, enligt Kirchhoffs första lag:
Därefter, enligt Kirchhoffs andra lag, bestäms spänningen i kretsarna ABD och BCD:
Då kretsarna balanseras så att , så kan man omskriva den andra ekvationen till:
Då ekvationerna divideras med varandra och omformas, får man:
Enligt den första lagen är och . Det önskade värdet på blir nu känt som:
3: Om i stället alla fyra motstånd och spänningen () i spänningskällan är kända , kan spänningen () över bryggan fås fram genom att bestämma spänningen över bägge spänningsdelarna och subtrahera dem från varandra. Ekvationen blir då:
Eller förenklat:
Eftersom det är betydligt enklare att avläsa en skala än att justera in ett nolläge, används i praktiken för det mesta metod två ovan. Matematiken integreras naturligtvis i en automatisk reglerkrets, så att resultatet står att avläsa direkt på en display, eller kopplat till ett centralt övervakningssystem.
Med Maxwells brygga kan man bestämma värdet hos godtycklig elektrisk komponent. Man behöver dock hålla i huvudet att det är impedansen eller reaktansen hos komponenten som är avgörande när man driver den med växelström. Vad man gör är att man skickar en oscillerande sinussignal, Vosc, över bryggan och mäter U. När U är noll avläser man potentiometerns läge. Det är dock inte lika lätt som att bara ta det procentuella värdet hos potentiometern. Men när man väl insett det är gången rättfram. För att få riktigt bra spann i avläsningarna (det vill säga för att kunna mäta vitt skilda reaktanser) behöver dock Vosc vara svepbar i frekvens.
Som exempel kan nämnas att om potentiometern står på 70% (för att göra U noll) är reaktansförhållandet uppifrån 30% till 70% eller tre till sju. DUT (Device Under Test) är då alltså 7/3 större än Zref. I fallet induktans är det lätt att räkna då
dvs reaktansen, , är proportionell mot induktansen, L, medan det i fallet kondensatorer är inverterat enligt
Resistanser fungerar dock alltid.