Västindiskt citrongräs

Nuförtiden är Västindiskt citrongräs ett ämne som har fångat uppmärksamheten hos många människor runt om i världen. Med teknikens framsteg och demokratiseringen av information har Västindiskt citrongräs blivit en intressant plats för människor i alla åldrar och bakgrunder. Från dess påverkan på samhället till dess påverkan på populärkulturen har Västindiskt citrongräs satt en betydande prägel på hur vi lever och uppfattar världen omkring oss. I den här artikeln kommer vi att ytterligare utforska effekten och betydelsen av Västindiskt citrongräs idag, såväl som dess relevans för framtiden.

Västindiskt citrongräs
Planta av västindiskt citrongräs
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxter
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfröväxter
Angiospermae
KlassEnhjärtbladiga växter
Monocotyledonae
OrdningGräsordningen
Poales
FamiljGräs
Poaceae
UnderfamiljPanicoideae
TribusAndropogoneae
SläkteCitrongrässläktet
Cymbopogon
ArtVästindiskt citrongräs
C. citratus
Vetenskapligt namn
§ Cymbopogon citratus
AuktorDC. ex Stapf
Västindiskt citrongräs förberett för matlagning
Västindiskt citrongräs förberett för matlagning

Västindiskt citrongräs[1], eller enbart citrongräs, (Cymbopogon citratus) är en flerårig växt[2] som används mycket inom asiatisk matlagning[2], främst det thailändska köket. Som krydda ger den en mild citronsmak.[2] Växtens olja, citral, används inom parfymindustrin och läkemedelsindustrin.[3]

Citrongräs kan bli nästan 2 meter högt[3] och har sitt ursprung i den malaysiska övärlden.[4]

Referenser

Fotnoter

  1. ^ ”Citrongräs”. Shenet. Arkiverad från originalet den 17 augusti 2010. https://web.archive.org/web/20100817200454/http://www.shenet.se/vaxter/citrongras.html. Läst 9 juli 2010. 
  2. ^ ”Citrongräs”. Odla.nu. Arkiverad från originalet den 9 april 2009. https://web.archive.org/web/20090409155638/http://odla.nu/krydd/citrong.shtml. Läst 9 juli 2010. 
  3. ^ ”citrongräs”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/citrongr%C3%A4s. Läst 2 maj 2016. 
  4. ^ Handbok om örter. Globe Förlaget. 2007. sid. 102. ISBN 91-7166-048-8