I den här artikeln ska vi fördjupa oss i ämnet Vanvitelliakvedukten, en aspekt som har fått stor relevans på senare tid. Vanvitelliakvedukten har varit föremål för debatt och studier inom olika områden, från psykologi till politik, inklusive sociologi och ekonomi. Dess inverkan på samhället och det dagliga livet är obestridlig, och det är därför det är av stor vikt att grundligt förstå dess implikationer och möjliga konsekvenser. I den här artikeln kommer vi att utforska olika perspektiv på Vanvitelliakvedukten, analysera dess utveckling över tid och reflektera över den roll den spelar idag. Utan tvekan är Vanvitelliakvedukten ett ämne som väcker många människors intresse och vi är säkra på att denna läsning kommer att vara till stor nytta för den som vill fördjupa sin förståelse.
1800-talets kungliga palats i Caserta med parken, Vanvitelliakvedukten och San Leucio-komplexet | |
![]() | |
Geografiskt läge | |
---|---|
Koordinater | 41°03′33″N 14°24′06″Ö / 41.05917°N 14.40167°Ö |
Plats | Caserta, Kampanien |
Land | ![]() |
Region* | Europa och Nordamerika |
Data | |
Typ | Kulturarv |
Kriterier | i, ii, iii, iv |
Referens | 549 |
Historik | |
Världsarv sedan | 1997 (21:e mötet) |
* Enligt Unescos indelning. |
Vanvitelliakvedukten (eller Carolinoakvedukten) är en akvedukt som byggts för att förse Slottet i Caserta och San Leucio-komplexet med vatten från foten av Monte Taburno, från Fizzos källor, i Bucciano territorium, där den tas längs en vindlande 38 km lång väg (mestadels under marken).
Akvedukten beställdes av Karl av Bourbon och ritades av Luigi Vanvitelli (som har gett den sina två olika namn). Byggandet påbörjades 1753 och slutfördes med dess öppnande den 7 maj 1762.
Av särskilt arkitektoniskt värde är den helt bevarade 529 meter långa sektionen i tufa över Valle di Maddaloni mellan Monte Logano (i öster) och Monte Garzano (i väster) - denna sektion blev ett världsarv 1997 och är modellerad utifrån forntida romerska akvedukter. Den består av tre rader bågar och är 55,8 meter hög vid sin högsta punkt.
|