I artikeln vi presenterar nedan stannar vi för att reflektera över Tusenøyane. Detta tema/figur/karaktär har väckt stort intresse genom historien och genererat debatter och analyser inom olika områden. I denna mening föreslår vi att vi tar en rundtur genom de olika kanterna som utgör Tusenøyane, och går in i dess mest relevanta aspekter och dess implikationer i dagens samhälle. På så sätt kommer vi att söka fördjupa oss i dess innebörd, dess återverkningar och dess närvaro i kulturen, ge nya perspektiv och berikande kunskap om Tusenøyane.
Tusenøyane (Tusenöarna) är en liten ögrupp i sydöstra Svalbard i Barents hav i Norra ishavet.
Tusenøyane ligger cirka 225 km sydöst om Longyearbyen, cirka 100 km nordväst om ön Hopen och cirka 20 km sydväst om Edgeøyas södra kust.
Tusenøyane omfattar ett 40-tal obebodda mindre öar och skär.[1] De större är från norr till söder:
Havet kring öarna är föga kartlagt vilket gör öarna mycket svårtillgängliga.[2]
Förvaltningsmässigt ingår Tusenøyane i naturreservatet Søraust-Svalbard naturreservat.[3]
Området är en viktig boplats för en rad arktiska djur, däribland isbjörn och valross, och fåglar, däribland stormfågel, vitkindad gås, prutgås, ejder och silvertärna.[3]
Området omnämns första gången 1614 på en karta ritad av holländske Joris Carolus och även på en karta från 1625 från Muscovy Company och holländska kartor kring år 1662 ritade av G. Valk och P. Schenk finns området utmärkt.[3]
Kring 1820 omnämns området som Tusenøyane av engelske William Scoresby.[3]
1868 försökte Adolf Erik Nordenskiöld med fartyget "Sofia" under en av sina expeditioner utan framgång att nå fram till ögruppen.[4]
Tusenøyane har alltid varit obebodda men var huvudområdet som övervintringsplats för ryska valfångare åren 1700 till 1850 och det finns även många kvarlämningar efter Pomorer.[3][2]
1973 inrättades Søraust-Svalbard naturreservat.[5]