I den här artikeln kommer vi att utforska ämnet Tunnelbanedelegerade ur ett flerdimensionellt perspektiv, analysera dess implikationer i olika sammanhang och dess relevans idag. Vi kommer att fördjupa oss i dess ursprung, utveckling och dess inverkan på samhället, såväl som de utmaningar och möjligheter det ger. Genom en detaljerad analys kommer vi att försöka reda ut de olika aspekterna av Tunnelbanedelegerade och dess inflytande inom olika områden, för att ge en heltäckande vision som låter oss förstå dess komplexitet och omfattning. Från dess historiska aspekter till dess framtida projektioner, syftar den här artikeln till att erbjuda en heltäckande och berikande vision av Tunnelbanedelegerade, och uppmanar läsaren att reflektera och ifrågasätta sin egen uppfattning om detta ämne.
Tunnelbanedelegerade, även Tunnelbanedelegationen, var en utredning 1940 som lade grunden för beslutet om utbyggnaden av Stockholms tunnelbana.
Utredningen tillsattes av stadskollegiet den 23 februari 1940 och leddes av de tunnelbanedelegerade fastighetsborgarrådet Harry Sandberg, gatuborgarrådet Yngve Larsson (ordförande[1]), finansborgarrådet Halvar G. F. Sundberg, stadsplanedirektören Albert Lilienberg, gatudirektören David Anger, fastighetsdirektören Axel Dahlberg och spårvägsdirektören Gösta Hellgren.[2] Sakkunnigt biträde var slusseningenjören Gösta Lundborg.[3]
De delegerade avgav sitt huvudbetänkande den 6 september 1940, och principbeslutet att gå vidare med utbyggnaden till ett fullskaligt tunnelbanesystem togs av Stockholms stadsfullmäktige 16 juni 1941. Arbetet påbörjades 1944.[4]