Takht-i-Bahi
I dagens värld har Takht-i-Bahi blivit ett ämne av stort intresse för många människor. Oavsett om det beror på dess relevans i samhället, dess inverkan på det dagliga livet eller dess historiska betydelse, har Takht-i-Bahi fångat uppmärksamheten hos individer i alla åldrar och bakgrunder. Sedan dess uppkomst har Takht-i-Bahi varit föremål för debatt, studier och analys, och genererat en stor mängd forskning och åsikter som försöker förstå dess betydelse och genomslag i olika sammanhang. I den här artikeln kommer vi att utforska de olika aspekterna av Takht-i-Bahi, från dess ursprung till dess nuvarande inflytande, i syfte att ge en heltäckande bild av detta ämne som är så relevant idag.
| Buddhistiska ruiner i Takht-i-Bahi och resten av grannstaden Sahr-i-Bahlola | |
 | |
| Geografiskt läge | |
|---|---|
| Koordinater | 34°11′24″N 71°33′36″Ö / 34.19000°N 71.56000°Ö |
| Land |  Pakistan |
| Region* | Asien och Oceanien |
| Data | |
| Typ | Kulturarv |
| Kriterier | iv |
| Referens | 140 |
| Historik | |
| Världsarv sedan | 1980 (4:e mötet) |
| * Enligt Unescos indelning. | |
Takht-i-Bahi (eller Takhtbai eller Takht Bahai) är ett buddhistiskt klosterkomplex från 100-talet f.Kr[1]. Det är beläget omkring 15 km från Mardan i Nordvästra gränsprovinsen, Pakistan[1]. Komplexet blev ett världsarv 1980[1].
Takht betyder tron och bahi, "vatten" eller "källa" i persiska/urdu. Klosterkomplexet kallades Takht-i-Bahi då det byggdes på toppen av en kulle och nära en vattenkälla.
Takhtbai är det mest fruktbara tehsile i Mardan. Det växer många grödor i Takht Bai Tehsile, några är tobak, vete och sockerrör. Asiens första sockerbruk byggdes här av den brittiska regeringen nära buddhistklostret.
Historia
Den första historiska referensen till dessa ruiner gjordes 1836 av den franske officeren, General Court[1]. Utforskningar och utgrävningar startade först efter 1852[1].
Referenser
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
- ^ Takht-i-Bahi, UNESCO Office, Islamabad, Pakistan, 2002