Sven Tunberg

I nästa artikel ska vi fördjupa oss i Sven Tunberg, ett ämne som har väckt stort intresse de senaste åren. Det är en fråga som berör människor i alla åldrar och i olika delar av världen och genererar en betydande inverkan på dagens samhälle. Utefter dessa linjer kommer vi att undersöka de olika aspekterna relaterade till Sven Tunberg, inklusive dess historia, dess inflytande på populärkulturen, dess implikationer i vardagen och möjliga lösningar eller tillvägagångssätt för att ta itu med denna fråga. Dessutom kommer vi att utforska åsikterna från experter och personer som är involverade i Sven Tunberg, för att få en mer fullständig och tillförlitlig förståelse av dess betydelse och relevans idag.

Sven Tunberg
Sven Tunberg (till höger) i samspråk med Håkan Nial.
Född1 februari 1882[1]
Öglunda församling[1], Sverige
Död5 december 1954[2] (72 år)
BegravdNorra begravningsplatsen[3][4][5]
kartor
Medborgare iSverige
Utbildad vidUppsala universitet[2]
SysselsättningHistoriker
ArbetsgivareStockholms universitet
Redigera Wikidata
Sven Tunbergs gravvård på Norra begravningsplatsen i Solna kommun.

Sven August Daniel Tunberg, född den 1 februari 1882 i Öglunda i Västergötland, död den 5 december 1954, var en svensk historiker, professor och högskolerektor.[6]

Biografi

Tunberg blev filosofie doktor i Uppsala 1911,[7] docent i historia 1911, professor vid Stockholms högskola 1919 och utnämndes till rektor där den 31 maj 1927.[8] Han stannade till 1949. År 1919 hade han sökt professuren i historia vid Lunds universitet men förlorat i konkurrens med Lauritz Weibull i den så kallade Weibull-striden.[9]

Tunberg var redaktör för Historisk tidskrift 1921-33, senare tiden i samarbete med Yngve Lorents. Han var ledamot av 1930 års kommitté för utredande av det akademiska befordringsväsendet. Hans vetenskapliga produktion behandlar särskilt medeltiden och 1500-talet. En av Tunbergs främsta bedrifter var att han återfann Florenslistan i Italien i början av 1900-talet. En annan viktig insats var att han påträffade Erik Brahes dagboksanteckningar från tiden kring Avsättningskriget mot Sigismund, vilka han även refererade.

Tunberg var 1940–1944 ordförande i Statens Informationsstyrelse. Han invaldes 1947 som ledamot nummer 944 av Kungliga Vetenskapsakademien. Han verkade för Finlands sak som medlem i föreningen Nordens Frihet under andra världskriget.

Sven Tunberg gravsattes den 13 december 1954 på Norra begravningsplatsen i Stockholm.

Bibliografi

  • Studier i Skandinaviens äldsta politiska indelning, doktorsavhandling, (1911)
  • "Till den svenska ständerstatens äldsta historia" (Historisk Tidskrift 1917)
  • "Riksdagens uppkomst och utveckling intill medeltidens slut" (Sveriges riksdag I, 1931)
  • "Äldre medeltiden" (Sveriges riksdag II, 1926)
  • Västerås riksdag (1915)
  • Sigismund och Sverige (2 bd, 1917-1918)

Källor

  1. ^ Sven Tunberg, Västgötar i Stockholm, 1943, s. 510, läs online, läst: 26 januari 2018.
  2. ^ Sancte Örjens Gille / Minnesrunor / Sven Tunberg, läs online, läst: 26 januari 2018.
  3. ^ Norra begravningsplatsen.se, läs online, läst: 13 maj 2017.
  4. ^ Sten nr 673 – Sven Tunberg, Norra begravningsplatsen.se, läs online, läst: 13 maj 2017.
  5. ^ Tunberg, SVEN AUGUST D., Svenskagravar.se, läs online, läst: 13 maj 2017.
  6. ^ Tunberg, Sven i Vem är det 1943
  7. ^ Tunberg, Sven (1911). Studier rörande Skandinaviens äldsta politiska indelning. Uppsala: Appelberg. Libris 379317 
  8. ^ Svenska Dagbladets årsbok : 1927, red. Erik Rudberg & Edvin Hellblom, Stockholm 1928, s. 194
  9. ^ Westin, T. Gunnar. Gunvor Blomquist. red. Under lundagårds kronor. Under lundagårds kronor. "samling 5, del 1". Lund: Lund University Press. sid. 174. Libris 1265750. ISBN 91-7966-151-3 

Externa länkar


Företrädare:
Ivar Bendixson 		Rektor för Stockholms högskola
1927–1949 		Efterträdare:
Harald Cramér


Auktoritetsdata