I dagens värld fortsätter Stina Gardell att vara ett relevant ämne som väcker intresse och debatt i samhället. Med teknikens framsteg och globaliseringen har Stina Gardell tagit en grundläggande roll i människors dagliga liv. Från dess påverkan på ekonomin till dess påverkan på mellanmänskliga relationer har Stina Gardell blivit ett återkommande samtalsämne inom olika områden. Genom historien har Stina Gardell utvecklats och anpassats till politiska, sociala och kulturella förändringar, och genererat ett brett spektrum av perspektiv och åsikter i frågan. I den här artikeln kommer vi att utforska olika aspekter relaterade till Stina Gardell, och analysera dess betydelse och inverkan på dagens samhälle.
Stina Gardell | |
![]() Stina Gardell 2014. | |
Född | Kristina Elisabeth Gardell 3 september 1965 Täby |
---|---|
Maka | Mette Aakerholm Gardell (skild) |
Släktingar | Bertil Gardell (far) Mattias Gardell (bror) Jonas Gardell (bror) |
IMDb SFDb |
Kristina "Stina" Elisabeth Gardell, under en tid gift Aakerholm Gardell, född den 3 september 1965 i Täby, är en svensk dokumentärfilmare och producent. Hon har bland annat producerat Jag är Ingrid (2015), dokumentärfilmen om Ingrid Bergmans liv, som hade världspremiär under filmfestivalen i Cannes 2015. Gardell skrev även manus till filmen tillsammans med regissören Stig Björkman och filmklipparen Dominika Daubenbüchel.
Efter studier på Dramatiska Institutet i Stockholm arbetade hon som radioproducent för Sveriges Radio P1 åren 1994–1999. Gardell har gjort elva radiodokumentärer, bland annat Resan till Kungen, Land i Sikte och Bland gruvhål och Rosa Maränger. Hon har producerat flera dokumentärfilmer, däribland de tidiga "För husfridens skull" (1995) tillsammans med Tove Torbiörnsson, Se mig (2000) och Den perfekta araben (2004) tillsammans med Benjamin Wolff samt Magen är mitt centrum (2002) och Cornelia, Regnbågsungen (2005). Gardell driver sedan 2005 produktionsbolaget Mantaray Film.[1] Senare filmer av Gardell är Alice och jag 2006 Nunnan 2007, Mammas comeback och Jag är min egen Dolly Parton 2011.[2]
Som producent har Stina Gardell fått ett antal prestigefyllda filmpriser, exempelvis Kristallen, Ikaros och Silverfjärilen.[3] Internationellt har Gardell två gånger belönats Bästa dokumentärfilm på Prix Italia, 2007 för Nunnan (2007), regisserad av Maud Nycander, och för Han tror han är bäst (2011) av Maria Kuhlberg. Den senare fick också ett särskilt omnämnande på Prix Europa. Gardell tilldelades också 2014 års Dorispris för årets filmgeni som främjat jämställdhet i filmbranschen.[4] Vid Guldbaggegalan 2022 nominerades Världens vackraste pojke, som Gardell producerat, till Guldbaggen för bästa film.[5] År 2014 tilldelades hon Doris Filmgenipris.
Stina Gardell är dotter till Bertil och Ingegärd Gardell. Hon har fyra bröder, bland dem märks Mattias och Jonas Gardell. Hon har varit gift med Mette Aakerholm Gardell och har två barn.[6] Rikard Wolff är far till ett av barnen.[7]
|