Slaget vid Inchon

I den här artikeln kommer vi att ta upp ämnet Slaget vid Inchon, som har fått stor relevans inom olika områden de senaste åren. Slaget vid Inchon har väckt stort intresse och debatt både i samhället och i den akademiska världen och dess genomslag har blivit tydligt inom olika områden, från politik till teknik. Under hela detta skrivande kommer vi att analysera de olika dimensionerna av Slaget vid Inchon, utforska dess ursprung, utveckling och konsekvenser i dagens värld. Genom denna omfattande analys hoppas vi kunna ge en djupare förståelse för Slaget vid Inchon och dess roll i det samtida samhället, såväl som dess potentiella implikationer för framtiden.

Slaget vid Inchon
Del av Koreakriget

Fyra landstigningsfartyg lossar män och utrustning på Röda stranden en dag efter de amfibiska landningarna på Inchon.
Ägde rum 10–19 september 1950
(10–15 september – bombardemang av Wolmido och Incheon)
(15–19 september – landsstigning i Inchon)
Plats Inchon, Sydkorea, Gula havet
Resultat Avgörande seger för den av Förenta nationerna och Sydkorea ledda alliansen
Stridande
Förenta nationerna Förenta nationerna: Nordkorea Nordkorea
Befälhavare och ledare
USA Douglas MacArthur
USA Arthur Dewey Struble
USA Edward M. Almond
USA Oliver P. Smith[1]
Sydkorea Paik In-yeop
Sydkorea Shin Hyun-joon 		Nordkorea Kim Il-sung
Nordkorea Choe Yong-kun
Nordkorea Wol Ki Chan
Nordkorea Wan Yong
Styrka
40 000 i infanteri
4 kryssare
7 jagares
1 beväpnad sampanoch ett okänt antal sjö- och flygstyrkor 		6 500 i infanteri
19 flygplan[2]
1 fort
1 patrullbåt
och ett okänt antal i artilleriet
Förluster
På land:
USA: 222 dödade
800 skadade
Till havs:
2 dödade
9 skadade
2 kryssare skadade
3 jagare skadade
1 beväpnad sampan skadad
1 stridsvagnslandstigningsfartyg försvunnet och 3 skadade
Flyg:
1 flygplan förstört 		På land:
1 350 dödade
1 fort skadat
Till havs:
1 patrullbåt sjunken
Air:
1 flygplan förstört

Slaget vid Inchon i Sydkorea var en del av FN-styrkornas stora motoffensiv under Koreakriget. Nordkoreas styrkor hade varit framgångsrika efter sitt anfall i juni 1950. I september hade de erövrat hela Koreahalvön utom ett område kring Pusan i sydöst. Den 15 september 1950 landsteg amerikanska styrkor vid Seouls hamnstad Inchon på västkusten för att binda nordkoreanska styrkor genom att öppna en andra front och för att skära av delar av kommunikationerna från Nord- till Sydkorea.

Förberedelser

På grund av det kraftiga tidvattnet var det nödvändigt att landstiga i gryningen. Om kustbekjutningen skulle ske omedelbart innan landstigningen skulle den därför behöva ske i mörker, något som inte bedömdes vara godtagbart. Förbekämpningen skedde därför under flera dagar före den 15 september. För att vilseleda fienden skedde förbekämpningen vid Inchon och på flera andra platser. En sydkoreansk-amerikansk spaningsgrupp rekognoserade flera gånger i Inchonområdet. Natten före landstigningen lyckades gruppen också tända en av de släckta inseglingsfyrarna.

Landstigningen

I gryningen den 15 september landsteg en bataljon på en ö i Inchons inlopp och slog ut ett batteri om åtta pjäser. När batteriet slagits ut inleddes huvudstyrkans landstigning på två stränder på fastlandet. Fartygsstyrkan innehöll 19 fartyg inklusive jagare och fyra kryssare för eldunderstöd. Det nordkoreanska försvaret bestod av ca 2 000 man marinsoldater, mest nyinryckta värnpliktiga. De amerikanska styrkorna tog snabbt ett brohuvud med små förluster.

Fortsättningen

Den 16 september hade de landstigna styrkorna ryckt fram åtta km från stränderna och den 18 september kunde trupper ur nästa division börja föras i land. De landstigna trupperna fortsatte därefter framryckningen mot Seoul. FN-styrkorna i Pusanbrohuvudet gick samtidigt till offensiv. Landstigningen mot Inchon och den följande offensiven ledde till att nästan hela Sydkorea fram till den 38:e breddgraden återerövrades.

Källor

  • Smedberg, Marco:Om stridens grunder. Från Waterloo till kryssningsrobotar, Page One Publishing AB, 1994, ISBN 91-7125-028-X
  • Smedberg, Marco, Om sjökriget, Från Svensksund till smygteknik, Page One Publishing AB, 1996, ISBN 91-7125-040-9

Fotnoter

  1. ^ Halberstam 2007, s. 302.
  2. ^ Hoyt 1984, s. 11. De förutsåg inte något motstånd mot luften, för så vitt som CIA visste hade nordkoreanerna bara nitton plan kvar.

Externa länkar