I dagens värld är Singoalla (film) en fråga som har fångat samhällets uppmärksamhet i stort. Med ett genomslag som överskrider gränser och täcker olika områden har Singoalla (film) blivit ett centralt diskussions- och debattämne. Oavsett om det beror på sitt inflytande på populärkulturen, sin relevans inom affärsområdet eller sin påverkan på det dagliga livet, har Singoalla (film) lyckats positionera sig som en grundläggande del i samtida diskurs. I den här artikeln kommer vi att utforska de olika dimensionerna av Singoalla (film), och analysera dess betydelse, konsekvenser och framtid i en värld som fortsätter att utvecklas i snabb takt.
Singoalla | |
Genre | Drama |
---|---|
Regissör | Christian-Jaque |
Producent | Lorens Marmstedt |
Manus | Christian-Jaque Pierre Véry |
Baserad på | Singoalla av Viktor Rydberg |
Skådespelare | Viveca Lindfors Alf Kjellin Edvin Adolphson |
Originalmusik | Hugo Alfvén Charles Wildman |
Fotograf | Christian Matras |
Produktionsbolag | Terrafilms Produktions AB Roissy Films |
Premiär |
|
Speltid | 104 minuter |
Land | ![]() ![]() |
Språk | Svenska Franska Engelska |
IMDb SFDb Elonet |
Singoalla är en svensk-fransk romantisk dramafilm från 1949 i regi av Christian-Jaque, baserad på romanen Singoalla från 1857 av Viktor Rydberg. Filmen premiärvisades på biograf Royal i Stockholm den 13 december 1949. Den gavs ut på DVD 2013.
När filmen kom ut var det den dyraste film som producerats i Sverige och omräknat till dagens penningvärde fortfarande en av de dyraste i svensk filmhistoria.[1]
Filmen utspelar sig under medeltiden. Den unge Erland Månesköld (Alf Kjellin / Michel Auclair) förälskar sig i en ung romsk flicka, Singoalla (Viveca Lindfors).
|
|
En jättelik modell av Månesköldarnas borg, med flyglar, torn och vindbrygga byggdes utanför Sandrewateljéerna på Gärdet i Stockholm.[2] Borgen var även uppbyggd vid Söderbysjön för utomhusscener. Filmen spelades in i tre olika språkversioner samtidigt, på svenska, på franska och på engelska.[2]
Koreografin utfördes av Teddy Rhodin[källa behövs], för fotot ansvarade den franska fotografen Christian Matras[källa behövs] och filmsällskapets kulturhistoriske rådgivare var Björn Thulin[2].
Som statister medverkade många svenska romer och flera från familjen Taikon[2], bland andra Katarina Taikon som ses i en dansscen.[1]
Ekonomiskt kom filmen att bli Terrafilms och Lorens Marmstedts största satsning.[källa behövs]
Inspelningen var Sveriges dittills största och dyraste och den slutliga kostnaden som överskred 3 miljoner kronor överskred den planderade budgeten på 1,4 miljoner kronor.[2] Den slutliga kostnaden var tio gånger större än vad som var vanligt för en svensk långfilm på 40-talet.[2]
I Dagens Nyheter menade Carl Björkman: "Säg gärna att Singoalla är en naiv film. Men den har charm och temperament. Och den är frukten av ett ambitiöst, konstnärligt samarbete, som i ordets bästa mening är svenskt-franskt."
I Morgon-Tidningen menade Nils Beyer att filmen var ett konstnärligt fiasko och kallade den "ett gruvligt ädelpekoral som förvandlat allt mänskligt liv i handlingen till rena schablonmässigheter".[2]
I Stockholms-Tidningen ansåg filmkritikern Robin Hood att filmen borde döpas om till "Sorgebarn" och att den gav ett pinsamt intryck. [3]
Filmen blev en publiksuccé i Sverige.[2] Den franska versionen ansågs vara betydligt bättre än den svenska.[2]
Senare kritik angående filmen rör bland annat de stereotypa och rasistiska föreställningar om romer som filmen reproducerar.[4]