Sabelsköld
I dagens värld är Sabelsköld ett ämne som väcker stort intresse och debatt i samhället. Oavsett om det beror på dess historiska relevans, dess inverkan på populärkulturen eller dess inflytande inom det vetenskapliga området, har Sabelsköld fångat uppmärksamheten hos tusentals människor runt om i världen. När vi utforskar detta fascinerande ämne ytterligare är det viktigt att öppna våra ögon för dess många aspekter och förstå hur det har format och kommer att fortsätta att forma vår nutid och framtid. I den här artikeln kommer vi att fördjupa oss i betydelsen och innebörden av Sabelsköld, undersöka dess inverkan på olika aspekter av samhället och utforska de olika perspektiv som finns kring detta ämne.
| Sabelsköld | |
 | |
| Stamfar | Carl Jönsson Sabelsköld |
|---|---|
| Adlad | 1617 |
| Synonym | Sabelskjöld, Sabbelskjöld |
 Sveriges riddarhus | |
| Introducerad | 1627 |
| Grad | adlig ätt nr 150 |
| † Utslocknad i Sverige | |
| Utslocknad | 1780 |
| Svärdssidan | Carl Sabelsköld, död 1701 |
| Spinnsidan | Elisabeth Sabelsköld, d. 1780 |
| Webbplats | |
| www.sabelskjold.se | |
Sabelsköld var en svensk adelsätt.
Jöns Mårtensson till Häckelstad, var slottsfogde på Julita Gård i Oppunda härad och flera andra som Nyköping och Vibyholms län. Hans son Carl Jönsson, född 1590 i Nyköping, var fänrik i Smålands ryttare år 1616, och skall ha stridit mot danskar, polacker och deltog i Ingermanländska kriget.
Carl Jönsson sägs ha räddat den blivande kungen Gustav II Adolf i slaget mot ryssarna vid Stolbova 1617, när kungens häst stupade, och de skall ha ridit bort från striden på Carl Jönssons häst, medan de slog med sablar på ömse sidor om hästens hals.[1]
Carl Jönsson adlades Sabelsköld år 1617 vid Gustav II Adolfs kröning i Uppsala, och Släkten introducerades på Sveriges Riddarhus år 1627 som adlig ätt nummer 150. Sabelsköld var ryttmästare vid Smålands ryttare 1622, deltog 1625-1627 i fälttåget i Livland och var häradshövding i Skärkinds härad 1622-1652. Han tog avsked ur armen 1629 med majors grad.[1]
Carl XI:s reduktion drabbade ätten hårt och efter förlorade gods och gårdar blev de sista generationerna utblottade, och döttrarna giftes bort med icke adliga bönder i Småland, vilket gett en stor spridning av ättlingar i Sverige, men ätten Sabelsköld utslocknade 1701 på manssidan när Carl Sabelsköld dog i fält och på kvinnosidan 1780 när hans dotter Elisabeth, gift med kyrkvärden och klockaren Olof Nilsson.[1]
Ätten var bland andra ingift i släkterna Häär, Kessel, Sabelström, Dag och Natt, Gyllenmåne, Oxenstierna, Rosenstråhle, Stråle af Ekna och Wisenius.[1]
Referenser
Noter
Källor
- Gabriel Anrep, Svenska adelns ättar-taflor
- Gustaf Elgenstierna, Den introducerade svenska adelns ättartavlor. 1925-36.; Om ätten Sabelsköld och livdragonen Carl Sabelskölds avkomlingar av Sture Heiding och Sven Bankeström (1982)
- www.sabelskjold.se