I dagens värld är Runosång ett ämne som blir allt mer relevant och som har fångat människor i alla åldrar och intressen. Oavsett om det beror på dess påverkan på samhället, dess betydelse inom yrkesområdet eller dess relevans i vardagen har Runosång blivit ett återkommande samtalsämne i olika kretsar. Allt eftersom tiden går växer intresset och nyfikenheten för Runosång exponentiellt, vilket genererar en ständig debatt om dess implikationer och inflytande på olika aspekter av det moderna livet. I den här artikeln kommer vi att fördjupa oss i världen av Runosång för att utforska dess olika aspekter och förstå dess innebörd i dagens samhälle.
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2018-03) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Runosång är en folkmusikalisk sångstil som hör hemma i Finland, Ryssland (Karelska republiken, Ingermanland, Tverkarelen), Estland, och även Sverige (bland annat hos skogsfinnarna). Runosången är traditionellt sett en östersjöfinsk sångstil. Den sjungs på kalevalameter. Runosången hör till Finlands äldre folkmusikstil, den kalevaiska, som var förhärskande tills spelmansmusiken tog över.
En tidig folkminnesupptecknare och insamlare av runosånger var stadsläkaren i Nykarleby Zacharias Topelius d.ä. (1781-1831), historikern och författaren Zacharias Topelius far. Denne utgav samlingen Suomen kansan Vanhoja Runoja ynnä nykyisempiä Lauluja i fem band 1822-1831. Han blev på så sätt en av inspiratörerna till Elias Lönnrots arbete med Kalevala.
En av de äldsta traditionella runosångarna i Sverige var Kaisa Vilhuinen. Ett pris delas ut till Vilhuinens minne, Kaisa Vilhuinen-priset. Vilhuinen levde i de svenska finnskogarna och dog år 1941.
I dag framförs runosång av enskilda utövare, till exempel norska Sinikka Langeland, som bor i Grue Finnskog i Grue kommun i Hedmark fylke. Hon 2003 slutförde sitt "Runesangprosjektet" och tilldelades då Edvard-prisen i samtidsmusik för boken Karhun Emuu och albumen Tirun lirun och Runoja.