Den här artikeln kommer att ta upp ämnet Peloponnesiska kriget ur olika perspektiv, med syftet att ge en global och komplett vision av denna relevanta fråga. Olika aspekter relaterade till Peloponnesiska kriget kommer att analyseras och fördjupas i dess implikationer på social, ekonomisk, politisk och kulturell nivå. Dessutom kommer den senaste forskningen och framstegen inom detta område att granskas, liksom åsikter från experter och specialister på området. Peloponnesiska kriget är ett ämne av stort intresse och aktualitet som förtjänar en detaljerad och rigorös studie, varför denna artikel försöker ge en övergripande vision för att förstå dess betydelse och omfattning.
Peloponnesiska kriget | |||||||||
---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
![]() | |||||||||
| |||||||||
Stridande | |||||||||
Attiska sjöförbundet (ledda av Aten) | Peloponnesiska förbundet (ledda av Sparta) | ||||||||
Befälhavare och ledare | |||||||||
Perikles Kleon Nikias Alkibiades Demosthenes |
Archidamos II Brasidas Lysandros Alkibiades |
|
Peloponnesiska kriget var en serie väpnade konflikter i det antika Grekland mellan åren 431 och 404 f.Kr. Striden stod mellan det attiska sjöförbundet, under Aten och det peloponnesiska förbundet under Sparta.
Den enda orsaken till kriget var att Sparta och dess allierade inte längre ville acceptera Atens växande makt. Atenarnas strategi gick ut på att lägga Attika öppet och låta lantbefolkningen söka skydd inom Atens murar och den långa muren mellan Aten och Pireus. Man lade vikten på herraväldet till sjöss och på de starka finanserna samt låta flottan sköta tillförseln av förnödenheter till den ointagliga staden samtidigt som man genom strider utmattade fienden.
Kriget var länge jämnt mellan de stridande parterna och 422 slöts en fred som dock blev kortvarig. Ett nytt skede började 415 då atenarna sände en stor flotta till Syrakusa på Sicilien för att säkra kontrollen även över de greker som levde i väster. Företaget slutade med ett katastrofalt nederlag 414 varvid Aten blev starkt försvagat. Spartanerna fick fotfäste i Dekeleia på Attika och stoppade därmed atenarnas framstötar. Med hjälp av perserna stärkte de också sin sjömakt, medan flera medlemmar i attiska sjöförbundet drog sig ur anslutningen till Aten.
Trots stora kraftansträngningar kunde Aten i längden inte stå emot fienden och nederlaget i sjöslaget mot peloponnesiska förbundets flotta 404 blev avgörande. Aten tvingades året efter att sluta fred med hårda fredsvillkor vilka gjorde slut på dess ledande sjömakt.
Ett kort period efter kriget regerades Aten av en oligarkisk styrelse, de trettio tyrannerna, en reaktionär regim kontrollerad och tillsatt av Sparta. Dessa störtades efter ett års våldsregemente och demokratin återinfördes 402.
Ett samtida vittne är den grekiske historieskrivaren Thukydides, som själv hade haft ett högt befäl i atenarnas flotta under peloponnesiska kriget. Han skildrar kriget i verket Historia om det peloponnesiska kriget
I komedin Lysistrate, skriven av Aristofanes 411 f. Kr., försöker Lysistrate tillsammans med kvinnor från Aten och Sparta få ett slut på kriget genom att hålla en sexstrejk.