I dagens värld är Paris Blues ett ämne som har fått stor relevans och har genererat en betydande påverkan på samhället. Med tidens gång har Paris Blues fått större betydelse inom olika områden och genererat diskussioner, debatter och analyser kring dess relevans och implikationer. Det är därför det är viktigt att fördjupa sig i studien och förståelsen av Paris Blues, eftersom dess förståelse och analys är transcendentala för att förstå den värld vi lever i. I den här artikeln kommer vi att fördjupa oss i de olika dimensionerna och aspekterna relaterade till Paris Blues, med syftet att ge ett heltäckande perspektiv på detta ämne och dess implikationer i dagens samhälle.
| Paris Blues (Paris Blues) | |
| Genre | Musikal, drama |
|---|---|
| Regissör | Martin Ritt |
| Producent | Sam Shaw |
| Manus | Walter Bernstein Irene Kamp Jack Sher Lulla Rosenfeld |
| Baserad på | Paris Blues av Harold Flender |
| Skådespelare | Paul Newman Joanne Woodward Sidney Poitier Louis Armstrong Diahann Carroll Serge Reggiani |
| Originalmusik | Duke Ellington |
| Produktionsbolag | United Artists |
| Distribution | United Artists |
| Premiär | 27 september 1961 |
| Speltid | 98 minuter |
| Land | USA |
| Språk | Engelska |
| IMDb SFDb Elonet | |
Paris Blues är en amerikansk musikalisk romantisk dramafilm från 1961 i regi av Martin Ritt. Filmen är baserad på Harold Flenders roman med samma namn från 1957.[1] I huvudrollerna som jazzsaxofonisten Eddie Cook och trombonspelaren Ram Bowenses ses Sidney Poitier och Paul Newman. De två männen träffar och uppvaktar två semestrande amerikanska turister, Connie Lampson (Diahann Carroll) och Lillian Corning (Joanne Woodward). I filmen framträder även trumpetaren Louis Armstrong och jazzpianisten Aaron Bridgers, som båda framför musik i filmen.
Filmen behandlar även samtidens amerikanska rasism i kontrast mot Paris acceptans. Samtidigt var det så att det både i romanen samt i manusets första utkast var avsett att romantiken skulle utspela sig över rasbarriärerna, vilket filmbolaget ändrade, då de inte trodde att den amerikanska allmänheten var redo för detta. Filmens soundtrack skapades av Duke Ellington och Billy Strayhorn.[2]