I dagens värld har Otto Schrader blivit ett ämne av stor relevans och intresse för ett brett spektrum av människor och sektorer. Med teknikens framsteg och sociala förändringar har Otto Schrader tagit en central roll i våra liv och påverkat allt från hur vi kommunicerar till hur vi hanterar den moderna världens utmaningar. I den här artikeln kommer vi att utforska betydelsen av Otto Schrader och dess inflytande på olika aspekter av samhället, och analysera dess relevans i den personliga, professionella och sociala sfären. Dessutom kommer vi att undersöka hur Otto Schrader har utvecklats över tid och vilka framtidsutsikter som ligger framför oss.
| Otto Schrader | |
| Född | 28 mars 1855[1][2] Weimar[3] |
|---|---|
| Död | 21 mars 1919[3][1][2] (63 år) Wrocław[4] |
| Medborgare i | Tyskland |
| Sysselsättning | Språkvetare, universitetslärare |
| Arbetsgivare | Universitetet i Wrocław |
| Redigera Wikidata | |
Otto Schrader, född 28 mars 1855 i Weimar, död 21 mars 1919 i Breslau, var en tyskspråkvetare, kulturhistoriker och evolutionistiskt färgad indoeuropeist. Han var e.o. professor i Jena 1890, och professor i Breslau 1909.
Schrader har i synnerhet ägnat sig åt de mera kulturhistoriskt inriktade områdena av den indoeuropeiska språkvetenskapen. Den tvårasmodell som hade utarbetats för att beskriva Indiens historia är enligt Schrader en beståndsdel även i konstruktionen av Europas historia, och historien om hur de krigiska indoeuropéerna kuvar primitiva folkslag appliceras under 1800-talet på så gott som samtliga indoeuropeiska folks historia, trots att inga invasioner är skriftligen belagda i någotdera fallet.
Schrader har skrivit artikeln "Aryan Religion" i Encyclopedia of Religion and Ethics (1908–26). Artikeln baserar sig främst på hans magistrala Sprachvergleichung und Urgeschichte (1907), men senare idéer återfanns också i den populärt hållna Die Indogermanen (1911). Enligt Schrader bestod den indoeuropeiska religionen av tre komponenter:
Schrader ansåg inte forskningen om indoeuropéerna och deras religion som ideologiskt oskuldsfull.[5] Han stödde Viktor Hehns bild av urindoeuropéerna (protoindoeuropéerna) som nomadiska boskapsskötare. När man talade om urindoeuropéerna talade man om hästens domesticering och Östeuropa som urhem. Detta utgjorde en motpol till Gustaf Kossinnas och Hermann Hirts bondska urindoeuropéer i Nordeuropa. Han fick stöd av Gordon Childe – och Marija Gimbutas har en stor förtjänst i denna sak, dvs att tyngdpunkten i dag ligger på denna linje.
Schrader, som ville stävja vad han tyckte var en ohöljd idealisering av indoeuropéerna, menade att slaverna stod protoindoeuropéerna väldigt nära. Detta var samma tanke som Hehn hade. Han utgav en bearbetning av Hehns Kulturpflanzen und Haustiere (1894).