I dagens värld är Nässelsläktet ett ämne som har fått stor relevans i olika sammanhang. Från dess påverkan på samhället till dess påverkan på ekonomin har Nässelsläktet väckt stort intresse och genererat många debatter i opinionen. Det är därför det är viktigt att noggrant analysera de olika aspekterna relaterade till Nässelsläktet, för att till fullo förstå dess omfattning och implikationer. I den här artikeln kommer vi att fördjupa oss i komplexiteten hos Nässelsläktet, utforska dess olika aspekter och erbjuda en heltäckande vision som gör det möjligt för läsaren att få en bredare förståelse av detta ämne.
Nässlor | |
![]() Brännässla (Urtica dioica) | |
Systematik | |
---|---|
Domän | Eukaryoter Eukaryota |
Rike | Växter Plantae |
Division | Fröväxter Spermatophyta |
Underdivision | Gömfröväxter Angiospermae |
Klass | Trikolpater Eudicotyledonae |
Ordning | Rosordningen Rosales |
Familj | Nässelväxter Urticaceae |
Släkte | Nässelsläktet Urtica |
Vetenskapligt namn | |
§ Urtica | |
Auktor | Linné, 1753 |
Arter (urval) | |
|
Nässelsläktet (Urtica)[1][2] är ett släkte i familjen nässelväxter[1] som omfattar cirka 35 arter med nästan världsvid utbredning. Det finns både ettåriga och fleråriga arter i släktet. Nässelsläktet har ihåliga brännhår från vilka ett brännande gift utsöndras om håret bryts av.
En egendomlighet för nässelsläktet är brännhåren, som finns på alla växtens delar utom bladens ovansida. Ett brännhår består av en giftkörtel och ett därifrån utgående ihåligt borst, som liknar ett fint glasrör med spröd, kiselhaltig vägg och i spetsen, som är krökt, slutar med en liten kula. När brännhåret vidröres, bryts det av strax nedanför kulan, eftersom rörets vägg är tunnast där, och eftersom spetsen är krökt blir brottytan sned, så att det avbrutna håret bildar ett stickredskap av samma snett avskurna form som vissa ormars gifttänder eller den fina spetsen på en injektionsspruta. Därigenom kan det orsaka ett fint sår och även ingjuta i såret giftkörtelns vätska, ett ämne som liknar giftet (myrsyra) hos myror och getingar.
Genom sina brännhår är nässelsläktets arter väl skyddade mot de större, växtätande djuren, och särskilt brännässlan frodas lika ostörd som tistlar och törnen i täta grupper i både människans och husdjurens närhet.
I Sverige förekommer brännässla (U. dioica) och etternässla (U. urens). Tidvis kan även hampnässla (U. cannabina), romersk nässla (U. pilulifera) och bandnässla (U. membranacea) ses här.
Under medeltiden användes nässlor, som vätskedrivande medel och för att behandla ledsmärtor, reumatism och höfeber samt för att rena blodet.[3][4] Amerikanska indianer har använt brännässlor i flera hundra år. Lakotastammen använde rötterna mot magsmärtor, Ojibwa använde stuvade nässelblad mot hudproblem och dysenteri, Potawatomi använde rötterna för att minska feber och Winnebago använde nässlor mot allergi.[4]
Nässlor innehåller bland annat kalcium, magnesium, järn och olika vitaminer.[5] Eftersom kokande vatten tar bort den brännande effekten konsumeras de vanligen som soppa eller te.[4]
Den virtuella floran - Nässlor (arkiverad 2021-05-11)