Nordtyska låglandet

I dagens värld spelar Nordtyska låglandet en grundläggande roll i samhället. Dess betydelse omfattar flera aspekter, från dess inverkan på ekonomin till dess inflytande på populärkulturen. Genom historien har Nordtyska låglandet varit föremål för studier och debatt, och genererat otaliga åsikter och teorier som försöker förstå dess sanna innebörd. I den här artikeln kommer vi att fördjupa oss i den fascinerande världen av Nordtyska låglandet, utforska dess olika aspekter och dess relevans i vardagen. Vi kommer att lära oss om dess inverkan på människors liv, såväl som dess roll i att forma den nuvarande världen. Följ med oss ​​på denna resa för att upptäcka allt Nordtyska låglandet har att erbjuda.

Reliefkarta över Tyskland, Nordtyska låglandet är i princip hela den stora gröna ytan i norr.

Nordtyska låglandet (tyska: Norddeutsches Tiefland) är en stor geografisk region i Tyskland som sträcker sig från Nord- och Östersjön i norr till sluttningarna av de medelhöga bergsområdena i söder.[1] Regionen är en del av det Centraleuropeiska låglandet som även inkluderar Belgien, Danmark, Nederländerna och Polen.

Landskapsformerna bildades i stort under pleistocen när den skandinaviska inlandsisen sträckte sig ner till dessa områden. Därför finns här flera moräner, sandur och flyttblock.[1] De lägsta punkterna ligger i myr eller marskland i Schleswig-Holstein och Niedersachsen med en höjd av omkring 3,5 meter under havsytan. De högsta punkterna når bara 200 meter över havet, till exempel i Fläming. Kustområdet kallas vid Nordsjön Vadehavet med kännetecknande tidvattenförhållanden. Vid Östersjön finns flera vikar som kallas Bodden.

I nordöstra delen förekommer ett stort antal sjöar som sammanfattas under namnet Mecklenburger Seenplatte.

Se även

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 18 oktober 2008.

Noter

  1. ^ Semmel, Arno (1996). ”Norddeutsches Tiefland” (på tyska). Geomorphologie der Bundesrepublik Deutschland. Franz Steiner Verlag. sid. 36−37