Nicolaus Lundius är ett ämne som har varit föremål för studier, debatt och reflektion genom historien. Dess betydelse och inflytande återspeglas i olika aspekter av samhälle, kultur och mänsklig utveckling. Sedan dess uppkomst har Nicolaus Lundius väckt nyfikenhet och varit föremål för forskning inom olika discipliner, vilket gjort att vi har kunnat utöka vår förståelse för den. I den här artikeln kommer vi att utforska de olika aspekterna relaterade till Nicolaus Lundius, från dess inverkan på vardagen till dess relevans i bredare sammanhang. Genom en detaljerad analys kommer vi att försöka reda ut mysterierna och komplexiteten kring Nicolaus Lundius, i syfte att ge en heltäckande och berikande vision om detta ämne.
Nicolaus Lundius | |
Född | 1656 |
---|---|
Medborgare i | Sverige |
Sysselsättning | Författare, klockare |
Redigera Wikidata |
Nicolaus Andreas Lundius, född 1656, troligen i Nasafjäll, död september 1726 i Jokkmokk, var en samisk klockare och författare.
Nicolaus Lundius var son till Andreas Petri Lundius (död 1665), som var en samisk präst som blev pastor i Arvidsjaur 1640. Denne ska ha avskedats från tjänsten, anklagad för att ha begått hor och flyttat till den nyupptäckta silverfyndigheten i Nasafjäll och bland annat varit tolk i Lule lappmark. Han blev senare präst i Jokkmokks församling.
Nicolaus Lundius skrevs in vid Uppsala universitet Uppsala 1674, två år efter Olof Sirma, och skrev på uppmaning av professor Johannes Schefferus texten Descriptio Lapponiae ("Beskrivning av Sameland"). Texten är skriven på svenska med uttryck på samiska och på latin.[1][2] Denna text blev ett viktigt tillskott när Schefferus arbetade fram den andra versionen av sitt stora verk Lapponia.[3]
Nicolaus Lundius blev klockare i Jokkmokk samt nybyggare i Storluleå, vilket kan ha varit antingen Kuouka eller Porsi.[4]
” | Det var en lappdiäken i Uhmå lappSchola, effter han där ifrån kommit hafwer åt af samma rot blef han straxt tokoker /…/ och låpp så i skogen ifrån första böndagan till den sidsta och icke förtärde det ringesta, utan i medlertid kom han till ett ställe som lapparna hade tårr fisk, blifwer han frälst, och och begynte så besinna sig: när han blef god sade han sig hafwa kommit öfwer 9 älfwor och icke wiste huru han öfwer dem kommit hafwer: | „ |
– Nicolaus Lundius i Descriptio Lapponiae |