Monroedoktrinen

I den här artikeln kommer vi att analysera effekten av Monroedoktrinen på det samtida samhället. Sedan starten har Monroedoktrinen spelat en avgörande roll i olika aspekter av det dagliga livet och påverkat allt från människors individuella beslut till framtida händelser på global nivå. Genom en djupgående analys kommer vi att undersöka de många vinklar från vilka Monroedoktrinen har format vår kultur, vårt sätt att förhålla sig och vår uppfattning om världen omkring oss. På samma sätt kommer vi att undersöka hur Monroedoktrinen fortsätter att generera transformationer, och diskutera de etiska och moraliska implikationer det väcker i dagens samhälle. Därför syftar denna artikel till att erbjuda en kritisk och reflekterande blick på effekterna av Monroedoktrinen i den samtida världen.

President James Monroe.
Mynt som hugfäster 100-årsminnet av Monroedoktrinen.

Monroedoktrinen (engelska: Monroe Doctrine) utfärdades den 2 december 1823 av USA:s president James Monroe. Monroedoktrinen fastslog att europeisk inblandning i Nya världen var oacceptabel, och att USA inte skulle ingripa i konflikter mellan europeiska stater.

Doktrinen grundade sig i flera europeiska staters planer på att ingripa i de latinamerikanska självständighetskrigen till förmån för Spanien, dels i Rysslands besittningstagande av Alaska, samtidigt som det fanns en bred folkopinion i USA för att ingripa på Greklands sida i grekiska frihetskriget.[1]

Efter överläggningar mellan dåvarande amerikanske utrikesministern John Quincy Adams och George Canning och därefter mellan John Quincy Adams och James Monroe utfärdades doktrinen den 2 december 1823.[1]

Monroedoktrinen slog fast att europeisk kolonisation eller försök att blanda sig i politiken i Nya världen var oacceptabel. Däremot skulle alla existerande europeiska kolonier accepteras. USA skulle i gengäld inte ingripa i konflikter mellan europeiska stater rörande europeiska frågor.[1]

Doktrinen har dock under senare tid omtolkats för att rättfärdiga USA:s interventioner i syd- och centralamerikanska länder.

I ett tillägg av Theodore Roosevelt 1904, i det så kallade Rooseveltkorollariet (The Roosevelt Corollary), fastslogs att USA har rätt att ingripa som "internationell polis" (international police power) om stater i Karibien och Centralamerika uppträder "ociviliserat". Det tillägget åberopades flitigt som stöd för USA:s inblandning i Latinamerika under kalla kriget.

På begäran av Woodrow Wilson förklarades Monroedoktrinen vara i överensstämmelse med Nationernas Förbunds principer.[1]

Referenser

  1. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 18. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 51 

Externa länkar