I dagens värld har Mindre tåtelsmygare blivit ett ämne av stor betydelse och intresse för en mängd olika människor. Oavsett om det är ett kulturellt fenomen, en historisk figur eller ett samtida koncept, har Mindre tåtelsmygare fångat uppmärksamheten hos både experter, entusiaster och forskare. Dess inverkan sträcker sig till olika aspekter av det moderna livet, från politik och ekonomi till populärkultur och samhället i allmänhet. I den här artikeln kommer vi att på djupet utforska innebörden och relevansen av Mindre tåtelsmygare, analysera dess ursprung, dess utveckling över tid och dess inflytande på världen idag.
Mindre tåtelsmygare | |
![]() | |
Systematik | |
---|---|
Domän | Eukaryoter Eukaryota |
Rike | Djur Animalia |
Stam | Leddjur Arthropoda |
Understam | Sexfotingar Hexapoda |
Klass | Insekter Insecta |
Ordning | Fjärilar Lepidoptera |
Överfamilj | Tjockhuvudfjärilar Hesperioidea |
Familj | Tjockhuvuden Hesperiidae |
Underfamilj | Smygare Hesperiinae |
Släkte | Thymelicus |
Art | Mindre tåtelsmygare T. lineola |
Vetenskapligt namn | |
§ Thymelicus lineola | |
Auktor | Ochsenheimer, 1808 |
Hitta fler artiklar om djur med |
Mindre tåtelsmygare, Thymelicus lineola, är en fjärilsart i familjen tjockhuvuden. Vingspannet varierar mellan 22 och 27 millimeter på olika individer.[1]
Ovansidan är gulbrun med mörkbruna kanter. Vingribborna är ofta brunsvarta, speciellt på bakvingen. Honan är något ljusare än hanen. Undersidan är grågul hos båda könen. Larven är ljusgrön med ljusare längsgående linjer och ljusbrunt huvud. Den blir upp till 25 millimeter lång.[2] Den fullvuxna fjärilen kan vara svår att skilja från större tåtelsmygare. Undersidan av antennklubban är dock svart hos mindre tåtelsmygare och gulbrun hos större tåtelsmygare.[3] Antennklubban är den grövre, yttersta delen av antennen.
Mindre tåtelsmygares värdväxter, de växter larverna äter av och lever på, är olika gräs, till exempel bergrör, timotej och kvickrot.[4]
Flygtiden, den period när fjärilen är fullvuxen, imago, är i juli-augusti.[2]
Mindre tåtelsmygares utbredningsområde är i Nordafrika, Europa, Centralasien och Amurområdet. Den är införd och etablerad i Nordamerika.[4] I Norden finns den i Danmark, lokalt i södra Norge, i Sverige upp till Gästrikland samt i södra halvan av Finland. Dess habitat är ängar, dikeskanter och andra miljöer där det finns gräs.[2]