I den här artikeln kommer vi att ta upp ämnet Metamorfosgruppen från ett brett och detaljerat perspektiv. Metamorfosgruppen är ett ämne av stor relevans i dagens samhälle, eftersom det påverkar olika aspekter av det dagliga livet. Utefter dessa linjer kommer vi att utforska de olika aspekterna av Metamorfosgruppen, analysera dess orsaker, konsekvenser och möjliga lösningar. Dessutom kommer vi att undersöka vilken roll olika aktörer spelar i relation till Metamorfosgruppen, samt de etiska och moraliska implikationer det medför. I slutändan syftar denna artikel till att erbjuda en heltäckande bild av Metamorfosgruppen, med syftet att ge läsaren en djupare och berikande förståelse för detta mycket relevanta ämne.
Metamorfosgruppen var en litterär grupp som bildades 1951 i Stockholm.
Bland gruppens medlemmar märktes Paul Andersson, Öyvind Fahlström, Birgitta Stenberg, Petter Bergman, Svante Foerster, Lasse Söderberg, Urban Torhamn, Björn Lundegård, Ingvar Orre och Janne Bergquist.
Gruppen var 1952 initiativtagare till tidskriften Metamorfos [1] samt förlaget med samma namn.[2] På förlaget utgavs bland annat Paul Anderssons diktsamling Elegi över en förlorad sommar samt Janne Bergquists novellsamling Mannen från tåget.
Genom sin romantiska inställning till droger fick Metamorfos stor betydelse för den intellektuella överbyggnaden kring främst amfetaminmissbruket. Medlemmarna, de flesta i 20-årsåldern, träffades på restaurang Tunneln, men även diktuppläsningar till jazzmusik på Nalen arrangerades. Vissa kritiker ironiserade över gruppens existentialism och drogromantik och kallade dem "metamorfinister". Gruppen splittrades i olika fraktioner, där inställningen till centralstimulantia blev en av de skiljande frågorna.