Den här artikeln kommer att ta upp ämnet Marina Abramović, som har varit föremål för intresse och debatt inom olika områden. Marina Abramović är ett ämne som har skapat stora förväntningar och har väckt nyfikenhet hos både experter och fans. Genom historien har Marina Abramović haft en betydande inverkan på olika aspekter av samhället, och dess relevans fortsätter att vara föremål för studier och forskning idag. Genom en detaljerad och uttömmande analys kommer olika tillvägagångssätt och perspektiv på Marina Abramović att utforskas, i syfte att ge en heltäckande och berikande vision om detta ämne.
Marina Abramović | |
![]() Marina Abramović vid Wiens internationella filmfestival 2012. | |
Född | 30 november 1946 Belgrad, Jugoslavien |
---|---|
Make/maka | Uwe Laysiepen Neša Paripović (g. 1971–1976) Paolo Canevari (g. 2005–2009) |
Konstnärskap | |
År aktiv | 1973– |
Fält | Performancekonst, body art |
Verk | Rhythm Series (1973–1974) Verk tillsammans med Ulay (1976–1988) Balkan Baroque (1997) Nude with Skeleton (2002) The Artist is Present (2010) |
Utbildning | Konstakademien i Belgrad Konstakademin i Zagreb |
Rörelse | Konceptkonst |
Priser | Österrikiska hedersutmärkelsen för vetenskap och konst |
Redigera Wikidata (för vissa parametrar) |
Marina Abramović, född 30 november 1946[1] i Belgrad i Jugoslavien, är en serbisk[2] performancekonstnär. Hon har sedan 1970-talet mestadels varit verksam utomlands, bland annat i Nederländerna och Tyskland. Hon är sedan 2002 bosatt i New York.[3]
Abramović var en av de första performancekonstnärerna som accepterades på stora museiinstitutioner med internationell räckvidd.[4] Bland hennes mest välkända verk finns Rhythm 10 (1973), Rhythm 0 (1974), Rhythm 5 (1974, Balkan Baroque (1977) och The Artist is Present (2010).[1]
Marina Abramović föddes och växte upp i Belgrad som dotter till Vojin och Danica Abramović; föräldrarna deltog i partisanrörelsen under andra världskriget.[3] Under de tidigaste levnadsåren bodde Abramović på grund av ohälsa hos sin mormor, Milica Rosić. Mormoderns religiösa och andliga personlighet gjorde starkt intryck på barnet, som 1952 – samtidigt som den yngre brodern Velimir föddes – flyttade tillbaka till föräldrarna. Familjelivet var dock inte harmoniskt, och när hon var sjutton år gammal lämnade hennes far familjen.[3]
Abramović utbildade sig i måleri på Konstakademien i Belgrad samt i Zagreb 1965–1970;[2] dessa konststudier slutfördes 1972.[1] Parallellt utvecklades hennes konstnärliga stil från akademiskt måleri till abstrakt konst.[3] Mellan 1973 och 1975[1] undervisade hon på Konstakademien i Novi Sad.[5]
Hon inledde sin konstnärliga karriär 1973. Människokroppen är av central betydelse i hennes konstnärskap, både som tema och medium. Hennes konstnärskap utforskar gränserna för människans fysiska och mentala gränser samt relationer mellan konstnär och publik.
Hon arbetade mellan 1975 och 1988[6][1] tillsammans med den tyske performancekonstnären Ulay.[2] De två, som möttes på en sammankomst för performancekonstnärer i Amsterdam,[3] genomförde tillsammans performancekonstverk som utmanade kroppens fysiska och mentala gränser beträffande smärta, uthållighet och fara. 1976 flyttade hon till Amsterdam för att arbeta och leva ihop med Ulay. 1988 avslutades både deras konstnärliga samarbete och amorösa relation i samband med en stort upplagd performance – The Lovers, The Great Wall Walk – i Kina.[3]
På 1990-talet var Abramović gästföreläsare vid flera internationella institutioner, inklusive Académie des Beax-Arts i Paris och Berlins Universität der Künste.[1] Mellan 1992 och 1996 var hon professor vid Hochschule für bildende Künste Hamburg och 1997–2004 professor i performancekonst vid Hochschule für bildende Künste Braunschweig.[7]
Efter tre decenniers arbete började hon i början av 2000-talet att beskriva sig själv som "the grandmother of performance art".[8] 2002 flyttade hon till USA, där hon bosatte sig i New York.[3]
The Hunt Chair for Animal Spirits, betong, hjort- och älghorn samt stål, en 12 meter hög installation i Wanås skulpturpark från 1998, är ett av Marina Abramović få platsspecifika verk.[9] Det består av en hög stol av svartmålat stål, på vars långa ben är fästade ett antal horn av hjortar och älgar som skjutits på Vanås slotts marker.
Det ingår i hennes serie av konstverk Transitory Objects for Non-Human Use, Dessa stimulerades Abramović till under genomförande av sin vandring utmed Kinesiska muren 1988, då hon insåg att det var den första gången hon genomförde en performance utan en närvarande publik.[10]
För att överföra denna erfarenhet gjorde hon ett antal föremål av stål, trä, metaller, grisblod och människohår, för "användning av människor", "andliga upplevelser" och "användning av kraft". Dessa objekt var enligt Abramović avsedda att förmedla "en särskild sorts energi". Hon karaktäriserade inte dessa objekt som "skulpturer", utan som kortlivade, övergående objekt som ska utlösa upplevelser hos publiken genom en tänkt interaktion med objekten.[10]
År 2017 ordnade Moderna Museet i Stockholm en retrospektiv utställning, inkluderande The Cleaner, en ny, veckolång kollektiv performance (The Cleaner). Den innehöll körer, sångare och performers i Eric Ericsonhallen i månadsskiftet februari/mars 2017.[11]
År 2016 publicerade Abramović memoarboken Walk Through Walls, i svensk översättning Gå genom väggar. Abramović finns representerad vid Moderna Museet[12] i Stockholm.
Mellan 1971 och 1976 var Abramović gift med den serbiske konceptkonstnären Neša Paripović, och han bidrog med påverkan till Abramović och hennes egen konstnärliga inriktning.[1]
|
|