Magnus Erlingsson

I dagens värld har Magnus Erlingsson fått oväntad relevans. Oavsett om det beror på dess påverkan på samhället, dess resonans i populärkulturen eller dess betydelse inom det akademiska området har Magnus Erlingsson blivit ett centralt ämne för debatt och reflektion. Från dess ursprung till dess utveckling idag har Magnus Erlingsson markerat ett före och efter i hur vi uppfattar världen omkring oss. I den här artikeln kommer vi att utforska de olika aspekterna relaterade till Magnus Erlingsson, analysera dess inflytande inom olika områden och dess roll i att forma vår verklighet.

Magnus Erlingsson
Titelblad till Magnus Erlingssons saga av Gerhard Munthe från 1899.
Regeringstid 1161–15 juni 1184
Samregent med Håkon Herdebrei till 1162
Sverre Sigurdsson motkonung från 1177
Kröning 1164 i Bergen
Företrädare Inge Krokrygg och Håkon Herdebrei
Efterträdare Sverre Sigurdsson
Gemål Estrid Bjørnsdotter
Barn Sigurd
Inge (osäkert)
Erling Stenvägg (osäkert)
Ätt Hårfagreätten
Far Erling Skakke
Mor Kristin Sigurdsdotter
Född 1156
Död 15 juni 1184
Fimreite

Magnus Erlingsson, född 1156, död 15 juni 1184, var kung av Norge från 1161 till sin död. Han föddes förmodligen i Etne i Hordaland fylke och var son till Erling Skakke och Kristin Sigurdsdotter, som var dotter till Sigurd Jorsalafarare. När han i Bergen av ärkebiskop Øystein Erlendsson kröntes till Norges konung 1164 blev han landets förste krönte kung. Hans far tog sig titeln jarl, och hade den verkliga makten över riket.

Under Magnus Erlingssons regeringstid gjorde Sverre Sigurdsson uppror och försökte komma åt tronen. Efter flera års stridigheter segrade Sverre i slaget vid Fimreite den 15 juni 1184, där kung Magnus dräptes.

Detta var bara en del av det inbördeskrig som rasade i Norge mellan 1130 och 1217. Under den här perioden utkämpades flera konflikter av varierande storlek och intensitet. Anledningarna till dessa konflikter var bland annat Norges otydliga tronföljdslagar, sociala förhållanden och maktkampen mellan kyrkan och kungen. Det fanns framförallt två stridande parter. Ursprungligen omnämndes dessa under en mängd olika namn, men så småningom fick de två parterna namnen Bagler och Birkebeiner. Oftast utnämnde den part som för tillfället inte innehade makten en ung man av kunglig börd som den äkta tronföljaren, för att få en anledning till att göra uppror mot och avsätta regenten från den andra parten.

Referenser