Linjäraccelerator
I den här artikeln kommer vi att utforska ett brett utbud av idéer och koncept relaterade till Linjäraccelerator. Från dess ursprung till dess nuvarande tillämpningar har Linjäraccelerator varit ett ämne för intresse och debatt inom olika områden. Vi kommer att analysera dess betydelse i det samtida samhället, såväl som dess inflytande på utvecklingen av olika discipliner. Genom forskning och intervjuer med experter kommer vi att försöka belysa de mest relevanta aspekterna relaterade till Linjäraccelerator, vilket ger våra läsare en mer komplett och djupgående vision av detta ämne.
En linjäraccelerator, (även linac från engelskan Linear Accelerator) är en anläggning som accelererar laddade elementarpartiklar (elektroner, protoner, joner) på en raksträcka. Partiklarna accelereras till höga energier genom en växelspänning som åstadkommes av elektroder längs accelerationsröret.
Historia
Den första linjäracceleratorn arbetade med likspänning, men man uppnådde inte tillräcklig hög partikelenergi. Därför prövades växelspänning istället på förslag av svensken Gustaf Ising. Den norska ingenjören Rolf Wideröe konstruerade 1928 den första fungerade anläggningen med växelspänning[1].
Användning
Linjäracceleratorer används bland annat inom följande områden:
- För forskningsändamål i partikelacceleratorer som exempelvis CERN i Genève.
- För generering av röntgenstrålning inom medicinsk behandling av cancersjukdomar genom strålbehandling.
- Inom industrin för materialprovning.
Se även
Referenser
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyska Wikipedia.
Noter
- ^ Wideröe, R. (17 Dec 1928). ”Über ein neues Prinzip zur Herstellung hoher Spannungen”. Archiv für Elektrotechnik 21 (4): sid. 387–406. doi:.