Idag är Kyrkofäderna ett mycket relevant ämne som har fångat uppmärksamheten hos människor i alla åldrar och intressen. Med en betydande inverkan på olika aspekter av det dagliga livet har Kyrkofäderna skapat debatter, kontroverser och stort intresse på global nivå. Från sitt ursprung till sitt inflytande idag har Kyrkofäderna satt en imponerande prägel på samhälle, kultur och historia. I den här artikeln kommer vi att utforska olika aspekter av Kyrkofäderna, från dess ursprung till dess inverkan idag, och analysera dess betydelse och relevans i olika sammanhang.
Kyrkofader avser en auktoritativ representant inom fornkyrkan - den begynnande konsolideringen till katolska kyrkan och dess lära.
Kyrkofäder (latin patres ecclesiastici) benämndes i den gamla kyrkan först varje biskop, men från 400-talet endast sådana kyrkolärare, som genom sin verksamhet utövat ett avgörande inflytande på utvecklingen av kyrkans lära och liv och som särskilt gentemot den inom kyrkan framträdande "irrläran" utvecklat och försvarat det kyrkliga lärobegreppet. En kyrkofader är alltså i strängt kyrklig bemärkelse en person vars texter och exemplariska liv har bidragit till att upprätta, fördjupa och försvara den kristna läran. Det är någon vars undervisning är normativ och vars helighet är allmänt erkänd. Benämningen kyrkofader härleder sig av den från äldsta tider i såväl österlandet som västerlandet gängse seden att beteckna förhållandet mellan lärare och lärjungar med orden fader och söner (barn).
Den första generationen kristna ledare var lärjungar till de tolv apostlarna och tog följaktligen emot sin tolkning om den kristna tron från de som fått den förmedlad från Jesus Kristus. Bland dessa ledare finns Polykarpos, som var lärjunge till Johannes, Clemens I, som var en av de första påvarna från cirka 91 till cirka 101, och Ignatius som var biskop i Antiochia, Barnabas och Papias.
De som blev de mest kända av de tidiga kyrkofäderna är Klemens av Alexandria (början av 100-talet), Origenes (184-254), Tertullianus (cirka 160–225), Hieronymus (347–420), Johannes Chrysostomos (347–407), Irenaeus (130–202), Ambrosius (340–397) och Augustinus (354–430). Vad de senare kyrkofäderna hade gemensamt var karaktärsfasthet, spartansk livsföring och självdisciplin. De ställde samtidigt samma krav på de kristna troende. De flesta var väl bevandrade i grekisk filosofi och försökte binda samman grekisk filosofi med kristendom genom att upptäcka kristna resonemang i grekisk filosofins olika skolor. De försökte få fram att de grekiska filosofiska tankarna var en föregångare till Nya Testamentets tankar.
Kyrkofäderna har, genom en betoning på ett strikt organiserat, regelstyrt församlingsliv, strikta regler och föreskrifter, orsakat en del skador och kristendomen har därigenom förlorat mycket av sin frihet och spontanitet. Kyrkofäderna har en del gemensamma drag, de var nitiska, obevekliga i sina omdömen, med sträng återhållsam livsföring, hårda mot sig själv och ställde höga krav på församlingen, som Klemens, Tertullianus, Origenes, och slutligen Augustinus..
Heretiska eller schismatiska författare (som till exempel Arius eller Novatianus) räknas inte bland kyrkofäderna. Andra som faller utanför gruppen är historiker (Gregorius av Tours) eller diktare (Prudentius), därför att deras böcker inte behandlar doktrinära ämnen. Det finns kyrkofäder som har blivit utdömda av kyrkan och ändå utövat ett sådant inflytande att de räknas som kyrkofäder, eller som senare blivit återupprättade (Origenes, Theodoros av Mopsuestia). Den romersk katolska kyrkan uppställer numera följande fordringar på dem som skall kunna betraktas som kyrkofäder i egentlig mening: antiquitas (uråldrighet), doctrina orthodoxa (ren lära), sanctitas vitae (heligt liv) och approbatio ecclesiae (kyrkans godkännande).
Kyrkofäderna erkänns dock av majoriteten kristna som en väsentlig referens. För den västerländska kyrkan tillhör de enbart den antika perioden. Sålunda anses den siste kyrkofadern i öster vara Johannes av Damaskus och den siste i väster Isidor av Sevilla. Efter kyrkofäderna har emellertid den västerländska kyrkan fortsatt att utse kyrkolärare. En del av fäderna är också kyrkolärare (som Athanasios av Alexandria eller Ambrosius av Milano), men man finner även betydelsefulla, senare gestalter i västkyrkan som Thomas Aquinas, Bernard av Clairvaux med flera bland dem. Den romersk-katolska kyrkan har en exakt lista på kyrkolärare och somliga kommer från så sent som på 1800-talet. Det finns ingen liknande kanonisk lista på kyrkofäder. I detta avseende liknar de helgonen, av vilka det finns lokala och universella.
Den österländska kyrkan anser att en kyrkofader inte nödvändigtvis behöver vara en författare. Den tenderar till att betrakta även ökenfäderna som kyrkofäder, liksom även klosterväsendets grundare. Den helige Antonius och Moses den svarte räknas bland ökenfäderna. Det är då deras liv som förkunnar och bekräftar läran. I den ortodoxa traditionen är titeln kyrkofader inte strängt begränsad till antiken - även den medeltida läraren Gregorios Palamas betraktas allmänt som kyrkofader.
Klassificeringen av kyrkofäderna kan ske på olika vis. De kan delas upp efter epoker (apostolisk, förnicensk, förchalkedonisk etc), inriktningen på deras verk (apologetik, refutation av kätteri), den intellektuella inriktningen (österländsk eller västerländsk, av den alexandrinska skolan eller den antiochitiska), språket (latin, grekiska eller syrianska), med flera kategorier.
Läran om kyrkofäderna kallas vanligen för patristik.
|